Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gabriel tittade bort till Dagmar. Hon stod
där lika spänstig som första gången, han såg
henne borta på Strandpromenaden, och lätt nog
försvann hans misslynthet. Så trefliga händer
hon hade, en sådan stil på tös, käck och sugande
kvinnlig.
Han gick till henne.
— Vill ni kanske bestiga »un cheval de bois»,
frågade han spetsigt.
Dagmar skakade på hufvudet.
Gatan låg ganska mycket högre än marken
omkring och hon kunde se öfver och förbi den
snurrande karusellen och folkträngseln. Hvad
såg hon? Bara hafvet och fjorden. Det var,
som om det stora vattnet med våld brutit ned
en klippmur ute vid Skallames fyr och trängt sig
fram mellan landets karga bergmassor ända till
den lilla staden. Men det nådde ju ändå längre.
Det lefde i människornas medvetande, det
skapade lifsöden och byggde hem, det famnade
barnens längtan och de gamlas minnen.
Dagmar förstod ännu inte allt detta, men
hade kanske en känsla af det.
— Hafvet är stadens själ, sade hon och
blinkade, som om hon haft nära till tårarne.
— Det där var ju rent af litterärt uttryckt,
klippte Gabriel af hennes lilla sentimentalitet,
— Ja, men inte affekteradt. Nu går vi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
