Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När de sågo på hvarandra, hade bägge
samma blick och den var både frågande och farlig,
men Dagmar kände, att hon kom ut på osäker
mark och fick brådtom att väja undan:
— Skulle ni vilja bo häl?
De stannade vid porten till den öfvergifna
trädgården:
— Nej, jag skulle bränt mitt hus bara för
att komma härifrån.
Dagmar lutade sig fram öfver muren.
— Grafvar, utbrast hon.
Gabriel nickade och de gingo tysta in
genom porten försagda inför detta oväntade.
Det var de glömdas hvilostad, inga ansade
kullar med rika eller fattiga minnesblommor
utan bara sträft, tätt gräs, som här och där
tof-vade ihop sig likt smutsigt hår. Tiden hade snart
frätt bort namnen från grafvårdarne liksom den
utplånat hågkomsten af de döde. På ett
järnkors nära ingången var ena armen afbruten,
kanhända i okynne; inskriften kunde inte
urskiljas mera, men på stenfoten fanns ristadt med
bokstäfver, som tycktes oförgängliga:
»Dem Auge fern
dem Herzen ewig nah.»
Dagmar såg ut öfver landskapet och ryste
till. Allt var så dystert men hon fann intet af
det djupa allvar, som fyller hjärtat med en efter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
