Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagmar sprang upp och fram till Gabriel,
hon lade händerna på hans axlar.
— Nej, men förlåt mig, sade hon — jag
skulle bara göra mig viktig, visa att jag var
hemmastadd i litteraturen. Jo, så går det.
Hon gick alldeles för hastigt ifrån honom
och dref omkring i rummet, var borta vid brasan
och stannade till slut vid taffeln, som hon
försökte öppna. Gabben glömde totalt bort
Gripenberg, han drogs till Dagmar, men lade inte armen
om hennes lif, som han längtade efter.
— Nitouche, sade han med csäker röst —
försök att komma ihåg hvad ni kallade mig en
gång härom dagen. På vår promenad.
— Förstår inte. Jag sa’, att ni var lik min
bror Gunnar, men det brydde ni Er inte om. —
Hon log emot honom.
— Jo visst gjorde jag det, Nitouche, svarade
Gabben ifrigt och råkade snudda vid henne.
Det var nog, för att den bekanta elektriska
gnistan mellan kvinna och man skulle komma
honom att darra. Men Dagmar tog, kanske
helt oafsiktligt, ett par små steg åt sidan och
såg på honom med en listigt omedveten min.
— Nå, då bry vi oss inte om det då, sade
Gabben; scenen hade inte tagit den vändning,
han tänkt sig.
— Åh jo, sade Dagmar, så fick hon honom
att fortsätta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
