Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ni kallade mig för du också.
Dagmar sänkte hufvudet ett ögonblick och
retirerade ett par steg till:
— Vet du, Gabben, det var bestämdt ödet.
— Dagmar, sade Gabben med någon patos
— tack.
Men hon undvek hvad han ville säga mer.
— Ack, att man inte skall komma in i
pianot. Har du verkligen ingen nyckel? Jag
vill klinka klavér, kan du begripa.
Det kylde af Gabben, att hon försökte
sysselsätta honom med något, som inte hörde till
saken. Han tog emellertid fram sina nycklar och
profvade dem en efter en. Hur han bar sig åt,
lyckades det och han lyfte upp locket öfver de
gulnade, dammiga tangenterna.
— Bravo, ropade Dagmar och klappade
i händerna.
Hon fick fram en stol att sitta på och slog
an ett ackord. Det surrade i strängarne och
tonerna voro grumliga.
I detsamma hördes inifrån våningen ett
anskri som af en människa i dödsångest. Det
tvang dem att vara stilla och lyssna.
Dörren från tamburen rycktes upp och fru
Borg störtade in i rummet.
— Hur vågar ni, flämtade hon och slog
igen pianot, så att det ekade i dess inre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
