Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och lifsglädje, som skulle varit mannen för henne
och hon hade alltför ofta, nästan medlidsamt sett
ned på honom, han var ju ett nervknyte hela
människan. Men det fanns ändå något hos
honom, som alltid gjorde henne vek: hon såg när
som helst för sig hans vackra, hjälplösa ögon.
Dagmar kände sig ha kraft till öfverlopps,
hon tyckte synd om Gabben och hade en
aning, att han behöfde stödet af hennes vilja.
Kanske var hennes känsla mera modersinstinkt
än vaknande kärlek och därför, så som hon såg
honom, närmast en yttring af kvinnans ofta
missförstådda längtan att beskydda och offra
sig för en fysisk eller psykisk krympling.
När Dagmar besinnat sig tillräckligt länge,
kom stunden, då hon måste ta rätt på Gabben
igen, men uppriktigt ville hon handla emot
honom och för att kunna visa, hvarför hon hållit
sig undan, hade hon det fatala, och naturligtvis
alldeles sanningslösa brefvet i fickan. Det var
just den aftonen, då Gabben, så godt som af ren
oföretagsamhet, satt och hängde i kaféet för att
få se de skräniga, norska
stenhuggeriingeniö-rerna gå sin väg. Han fanns alltså inte hemma,
och däraf kom det sig, att Dagmar blef gående
fram och tillbaka i närheten af Stadshotellet.
Det var inte bara slumpen, som förde henne
åt det hållet, och hon pinade sig med att folk
ovillkorligen måste lägga märke till henne. Emel-
Rönnerkrantzarnes stad.
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
