Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och efter en mulen fråga af fröken Bjurner,
om de inte skulle gå in i mottagningsrummet,
hade han fortsatt med en skymt af salfvelse i
i östen:
— Ja, farväl då, fröken lilla. Och så, tro
en gammal mans ord, det går alltför lätt för en
Mnesarete att bli en Fryne.
Först så småningom blef hans mening klar
för Dagmar, men nu tyckte hon, att den
förolämpningen rågat måttet. Så oförsynt hade
ändå ingen varit förut och ingen så lömskt
öf-verseende. Hon kände honom inte nog för att
veta, hur han ständigt med otrolig fåfänga
äf-lades att lysa med den fina humanistiska
bildning, som gjorde honom nästan oförståelig för
folket och alltid misstänkt eller illa sedd hos
kustens stränga schartauaner.
Det fanns inte en människa på
Strandpromenaden, till och med vågbrytaren var tom.
Dagmar hade bra litet kvar af sitt käcka
öfver-mod, där hon gick, och, kanske för första gången
i sitt lif, kände hon ensamheten skrämma. Ute
vid kajen, där Gabben fått bli bekant med
henne, blef hon stående några minuter. Fjorden
var mörk och stilla, här och där skymde ett
moln stjärnorna och fyrarne lyste som hål i ett
svart förhänge. Det döda ljudet af dyningen
mot stranden gjorde tystnaden och ensamheten
endast tyngre. Staden hördes inte. Dagmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
