Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - III. Hanna Ouchterlony — Ett stycke självbiografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hanna Ouchterlony — ett stycke självbiografi
gen syntes mig tvivelaktig, men som icke desto mindre kom mig väl till
pass, emedan jag själv var i saknad av den behövliga frimodigheten.
En troende prästman, genom vilken rika välsignelser tillfördes min
själ, manade mig att besöka sjuka kvinnor och läsa för dem ur Rosenius’
skrifter. Men detta var tydligen icke min kallelse, därtill kunde andra
befinnas vara villiga och lämpliga. Jag kände min uppgift vara att
samla de djupast sjunkna, sådana som aldrig frågade efter Gud ooh
hans ord. Jag lyckades också få en stuga för mina möten, belägen just
i den trakt, där min blivande församling hade slagit ner sina bopålar.
Här sökte jag nu komma dem till hjälp som hade mycken synd och
litet kläder. Stugan var vanligtvis full av folk. Många av de
närvarande voro kända under förfärliga öknamn, som betecknade deras djupa
fall. Jag läste ur bibeln och Moodys skrifter, talade personligen med
dem en för en och bad för dem. Ävenså brukade jag med skollärarens
tillhjälp samla drinkare till liknande möten i sockenstugan.
Så småningom ökades min frimodighet att vittna om Herren.
Emellanåt föranleddes jag också av omständigheterna att så göra. En gång
hade vi samlats till möte i missionshuset, men av någon anledning voro
männen borta, så att publiken nästan uteslutande bestod av kvinnor. Man
ville då att jag skulle läsa något Guds ord för de närvarande, men jag
tordes ej göra detta utan sprang upp till missionsföreningens ordförande,
som bodde i närheten, och frågade honom: ’Farbror, går det an att jag
läser i missionshuset?’ Året därpå blev jag av Anden manad att bedja
högt i ett missionsmöte och gjorde också detta, under det att de övriga
närvarande voro tvehågsna och undrande beträffande ett så djärvt tilltag
av en kvinna.
Ju mer jag lärde känna Gud, desto mer inställde sig i min själ en allt
djupare längtan efter något högre, något som jag kände ännu fattades
mig — helgelse. Jag skrev till ett par präster härom, men såväl dessa
som en del andra personer, med vilka jag samtalade om saken, sade mig
att detta tal var ’mycket farligt’.
Jag upphörde dock ej att längta efter fullheten av Guds välsignelse,
och det var just under denna tid, som den man kom i min väg, genom
vars förkunnelse Andens fulla ljus inströmmade i min själ. Den
mannen var mr Bramwell Booth. Sammanträffandet skedde sommaren 1878,
då mr Booth uppehöll sig som gäst hos en i Värnamo bosatt engelsk
ingenjör, mr Billups, som jämte sin familj slagit sig ner i staden.
Mr Bramwell stannade ej länge i Sverge, han måste för sitt arbetes
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
