Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - V. Väckelsevindar och fridstörarstorm i stockholmslokaler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
helgade plats måste man inneha ett särskilt påtecknat »plattformspass»,
och över utskrivandet av dessa hölls sträng kontroll.
Att besöka de nyfrälsta var ingen lätt sak. I många fall möttes
besökarna av mycken fientlighet i hemmen, där de sökte de nyfrälsta, och
ibland förnekade de sökta fullständigt att de varit vid Frälsningsarméns
botbänk. Men ofta gav detta arbete rikt utbyte och — bjöd på lustiga
upplevelser, såsom följande uttalande av major Hanna Andersson ger
vid handen:
»En lista med namn på dem man under mötena fått bedja med stacks
i min hand, och jag hade att följa den. Det blev en härlig tid för mig.
Jag läste, bad och vittnade i de olika hemmen, som i många fall voro
fattiga och usla. Det var en vanlig historia att mannen före sin
omvändelse druckit och misskött sig, så att familjen icke ens hade det
nödvändigaste för sitt uppehälle. Jag minns särskilt en man, som vi hade
fått bedja med, vars familj befann sig i mycket usla omständigheter.
Jag samtalade med honom och uppmanade honom att söka få något
arbete, så att han kunde bli i stånd att göra det något så när drägligt
för de sina. Som de icke hade någonting att äta, gick jag ut och köpte
en limpa och en sill. Sillen rådde jag hustrun att steka på glöden i
kakelugnen. Sedan sjöngo vi: ’Jag vill följa dig, o Jesus’, och föllo på
våra knän för att bedja. Under bönestunden kände jag att det började
osa bränt från kakelugnen, varför jag på mina knän kröp fram till
eldstaden och vände på sillen. Vi fortsatte att bedja en stund, varunder
mannen och hustrun gräto ut sin sorg vid Mästarens fötter. Sedan kände
de sig glada och lätta om hjärtat och styrkte sig med limpbrödet och
sillen.
Under denna tid försörjde jag mig med att sy. Alltsedan jag hade
fått uppdraget att besöka nyfrälsta, hade jag arbetat endast tre dagar
i veckan med min sömnad och under de andra tre arbetsdagarna besökt
alla de personer, vars namn givits mig. Den hjälp jag ofta under dessa
besök kände mig nödsakad att giva gick ur min egen ficka. Mina
förtjänade pengar togo därför hastigt slut. Under ett söndagsmöte
uppmanade oss majoren att offra något extra för Herrens sak och sände
omkring kollektboxarna. Allt vad jag ägde var en krona, men den lät jag
glida ned i kollektboxen utan att veta varifrån jag skulle få nästa mål
mat. Litet frukost hade jag ätit på morgonen, men nu ägde jag ingenting
mera till mat. Min själ var alltför lycklig ooh glad, för att tvivel och
oro för morgondagen skulle kunnat hindra mig att offra min sista slant
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
