Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - V. Väckelsevindar och fridstörarstorm i stockholmslokaler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
och bland denna mängd av mötesbesökare fanns det många, som voro
notoriska bråkmakare och hade sin största fröjd i att ställa till
uppträden. Gång på gång blevo nu mötena svårt störda, ja, det kom ibland till
farliga uppträden. I Ridhuset roade man sig som nämnts med att sparka
omkull bänkarna. Ett annat och mycket uppskattat fridstörarstreck var
att med stoppnål och segelgarn sy ihop ytterkläderna på en lång rad
män och kvinnor, som sutto på samma bänk. Man kan tänka sig
»bänklagets» känslor, då någon däri ville avlägsna sig och man så upptäckte
fridstörarnas »snörmakeri»! Ofta när mötena höllos i
Ladugårdslandsteatern, var Östermalmstorg fyllt av en böljande folkmassa, som trängde
mot dörrarna och ville in i lokalen. Den vid mötena tjänstgörande i
allmänhet fyrtio à femtio man starka polisvakten stod ofta alldeles
hjälplös. En numera framstående frikyrkoman var med i ett av de
oroliga mötena på teatern och skildrar detta sålunda:
»Det var vid den tiden, då jag som yngling skulle ut i livet och på
egen hand upptaga kampen för dagligt bröd. Mitt hem låg långt nere i
Småland. Ryktet om Frälsningsarmén nådde ända dit. Vi läste i
tidningarna om Arméns uppträdande i England, om soldaternas underliga
uniformer, om gatumöten, om hornmusik och trummor, om andliga
sånger på slagdängemelodier, hallelujarop m. m. Att detta var om icke
Antikrist själv, så åtminstone hans förelöpare, det stod klart för de goda
smålänningarna.
Nu var denna farliga rörelse kommen till Stockholm, just dit jag stod
färdig att resa. Allvarligt förmanades jag att noga akta mig, så att jag
icke droges in i denna rörelse, och jag sökte länge göra mitt bästa i
detta avseende.
Jag hade varit i Stockholm någon tid utan att våga mig att besöka
något av Arméns möten. Men så en dag övertalades jag av en vän att
följa med honom till Ladugårdslandsteatern, där Armén då hade sina
möten. Det råkade vara ett s. k hallelujamöte. Lokalen var full av folk.
Jag måste upp på den trånga läktaren för att få en plats.
Kommendör Ouchterlony, en engelsk kapten, löjtnant Jenny Swenson
och några andra voro på plattformen. De knäböjde i bön. I lokalen
voro alla tysta, och en högtidlig stämning låg över det hela. Min
nyfikenhet började utbytas mot vördnad för vad jag såg och hörde. Men så
hände i ett nu något oväntat.
Den engelske kaptenen tog fram ett instrument och började spela, och
de andra sjöngo. Någon tog den röda fanan och svängde den fram och
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
