Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - IX. Andlig vårtid med sjudande liv och stark växtlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andlig vårtid, med sjudande liv
som kände att de ej voro redo, förstodo, att det var bäst att komma nu.
De kommo och kunde, då de stego upp, prisa Gud för frälsning. Vi
jublade däröver, och vår fröjd stördes ej av minnet av den omkomne
kamraten, ty vi visste att han var i gott förvar.
Den adertonårige sergeanten Albin Forsgrén var en av dessa, soin
tycktes vara mera passande för himmelen än för jorden. Vi behöva ej
betvivla hans frälsning, ty han jublade in i döden. Då löjtnant Hall på
förmiddagen var i Tunadal och ledde helgelsemötet, var hans vittnesbörd
detta: ’Jag är redo att möta min Herre’. Han tänkte väl icke i det
ögonblicket, att det skulle ske så snart. På eftermiddagen begav han sig på
väg till mötet, åtföljd av en kamrat. För att hinna fram till mötets
början togo de vägen över isen, vilken brast under deras fötter, så att de
kommo ned i sjön. Den ene, den nämligen som sedan bragte oss
dödsbudskapet, blev av några personer med knapp nöd räddad, den andre
omkom i vattnet.»
Om själva händelsen berättar den ene deltagaren, år 1892 till
härligheten befordrade adjutant Sundkvist: »Vi gingo på isen och samtalade
om den fröjd vi hade uti vår Gud. Just som vi sjöngo de sista orden
i en kör, brast isen under min ena fot. Jag ryckte den till mig med
orden: ’Käre Gud, är isen så svag’, och så i ett nu var jag nere. Nu
sjönk också Forsgrén ned. Sedan vi ropat på hjälp, sade Forsgrén: ’Tror
du att vi bli kvar här, Sundkvist?’ Jag svarade: ’Det står i Guds hand’.
Och vi tackade Gud gemensamt, att vi voro frälsta. F. tackade sålunda:
’Tack, käre Gud, att du har frälst min själ; tack, käre Gud, att jag varit
frälst i fem månader; tack, käre Gud, att jag är ditt barn på denna
stunden!’ Strax därpå sade han: ’Jag kan ej hålla mig uppe längre.
Gud välsigne dig, Sundkvist!’ — ’Gud välsigne dig, Albin’, sade jag. Och
Forsgrén sade: ’Jag går hem till Gud!’ Jag ropade tvenne gånger:
’Albin, har du gått hem’, men intet svar.»
Vi fortsätta genom att citera Stridsropet:
»Efter hallelujamötets slut gingo vi ned till kajen för att om möjligt
upptäcka den plats, där de kommit ned. Till vår förvåning funno vi,
att det ej var så särdeles långt från stranden. Ute på isen invid tvenne
stora hål låg den drunknades mössa. Snart voro några soldater ute i en
båt, försedda med en dragg. Under det de arbetade för att sönderslå
isen och driva fram båten, samlades alla frälsningssoldaterna, som voro
på stranden, och snart lågo vi på våra knän, bedjande Gud om hjälp
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
