Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - IX. Andlig vårtid med sjudande liv och stark växtlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andlig vårtid, med sjudande liv
dens armémetoder och arméanda. Det är kårens första kapten, numera
pensionerade major Hanna Andersson, som berättar:
»Jag var stationerad i Malmö och mottog där en dag följande korta
telegram från kommendör Ouchterlony: ’Res i morgon till Karlstad.
Brev möter.’ Jag for enligt order. När jag betalt biljetten, hade jag
endast ett par kronor på fickan. Detta var emellertid inte mitt största
bekymmer. Mer tänkte jag på hur jag i den värmländska huvudstaden
skulle få tag i det brev, som kommendören sänt mig. Jag visste ju
nämligen inte det minsta om huru det ordnats för öppnandet i Karlstad,
ty att det var fråga därom, gissade jag.
Framkommen till Karlstad, vände jag mig till en polis med frågan:
’Vet ni om Frälsningsarmén skall komma hit?’ — ’Ja’, svarade
konstapeln, ’de ha hyrt Mälthuset i Viken.’ Jag blev visad till värden, som
upplyste att fröken Ouchterlony hyrt lokalen och tillade att ett brev
låg och väntade på kapten H. Andersson. ’Det lär nog vara jag, det’,
blev mitt svar. ’Vad, ha de kvinnliga kaptener i Frälsningsarmén?’,
muttrade mannen. ’Ja, det lär de nog ha’, svarade jag.
Jag bröt mitt brev och läste: ’Nu får du styra om logi åt mig och
två andra. Vi komma i övermorgon. På söndag skola vi öppna.’
Nu gällde det för mig att få allting klart för de första mötena.
Lokalen, ett gammalt mälthus med stengolv, var inredd med en plattform
och några sittbänkar, men botbänk fanns inte. Jag fick fatt i den man,
som uppfört plattformen, och förklarade, att vi måste ha en botbänk
också. ’Å, det är nog inte så brått med det’, blev hans sävliga svar. Vi
fingo inte heller någon riktig botbänk färdig till de första mötena, utan
xnåste göra en provisorisk sådan av bräder och bockar.
På lördagen anlände kommendören och i hennes sällskap
löjtnanterna H. Enström och L. Washburn.
Åt kommendören hade jag hyrt rum på ett pensionat, men
löjtnanterna och jag togo i besittning den förhyrda officersbostaden. Där sovo
vi de första nätterna på golvet med våra kappsäckar under huvudet,
ty möbler och husgeråd fanns intet av, när vi flyttade in.
Så gingo den första dagens möten av stapeln — söndagen den 4
december 1887. Mycket folk var samlat, men ingen själ sökte frälsning.
Det gick t. o. m. några dagar, innan den första böjde sig för Herren
vid vår botbänk, men ett par veckor senare kunde vi rapportera till
Stridsropet:
’Isen är bruten — tjugufem själar frälsta/’»
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
