Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - X. »Man skall förfölja eder — och sätta eder i fängelse»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
’Till vapen upp! Du kämpaskara,
marschera på, Guds frälsningshär!
Se, korset skall ditt tecken vara
med eld och blod vår lösen är,
0, vaka, bed och strid,
vår Konung fordrar det,
gån modigt på! Och seger då
skall följa våra fjät’
— anordnade hennes trogna under ledning av hallelujasekreteraren
Jansson väldiga jubelmöten med Kristus-basuner och himlafioler, med
stora offensiver mot mörksens furstar och hans åt synden hemfallna
människosjälar. Arméns segrar skakade hela staden i dess grundvalar,
och när den fängslade löjtnanten åter trädde ut i solen och ljuset,
kunde hon sända ’härliga nyheter från kriget’ till högkvarteret. Stadens
största lokal kunde icke rymma alla dem, som frigivningskvällen
strömmade till hennes triumf- och jubelmöte.
Bland dem som fått en plats var Adelaide, gumman Sunnanväders
dotter, som hade fått ett barn med William, Rike Nilssons son, som
sedan övergivit henne. Hon hade beslutat att gå i ån denna kväll och
så göra ett slut på både sitt och barnets liv, rädda sig undan skammen
och moderns förfärliga blick. Hon hade vridit sina händer i smärta,
där hon gick vid stranden med barnet på armen, pinad och kvald.
Då hade hon hört en röst bredvid sig: ’Gud vill tala med dig i kväll,
gå till Armén!’ Hon hade skyndat in med barnet, för första gången
hade hon kysst det lilla kräket, och sedan ilat till den frigivna
löjtnant Karlssons segermöte. Löjtnanten talade så varmt om kvalda
människohjärtan, om syndernas förlåtelse, om Guds kärlek utan gränser,
om sällheten i att vara Jesu fånge. Adelaide greps av en underlig
rörelse, hon kände att både kropp och själ skakade, såg oändliga djup
och vidder öppnas framför henne. Hennes hjärta började bäva och
jubla. Hon tyckte sig föras till ett annat land, ett underland. Hon
stämde in i sången, hon visste icke var hon lärt sig orden, men hon kunde
dem i alla fall:
’Fursten över Herrens härar
i sin makt så stor,
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
