Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XI. Skandinaviska Frälsningsarmén i Förenta staterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
med ’själar’, adjutant Sommer fick stå kvar och sjunga
inbjudningssånger vid den improviserade botbänken. Tala till de ofrälsta’, manade
kommendören några män, som bekände sig vara omvända. De skakade
på huvudet, något dylikt hade de aldrig gjort. ’Gå ned på edra knän
och ropa till Gud om nit!’ befallde kommendören. De lydde, kastade
sig ned på knä och började bedja. Syndare blevo uppväckta, och fem
själar kommo till Gud, bekännande sina synder. Kl. 11 på kvällen
vandrade de två tappra kvinnorna hem så hesa, att de endast kunde viska,
men strålande lyckliga.
Det lilla putset med Augustanakyrkan i Youngstown var dikterat av
svensk ande, icke amerikansk. Av Amerika och det amerikanska
prästerskapet bemöttes de svenska evangelisterna med största vördnad. Reverend
Hanna Ouchterlony och Reverend Lorentze Sommer reste för halv
tågbiljett, var de drogo fram. Vid kommendörens välkomstmöte i Svea
Hall, Chicago, strax efter äventyret i Youngstown, var ledaren för den
svenska avdelningen av det amerikanska kongregationalist-college i
Chicago, Union Theological Seminary, professor Risberg, närvarande. Han
offentliggjorde sina intryck av de båda damerna, vilkas uppträdande
han fann stilla och värdigt och efterföljansvärt för manliga präster.
Med anledning därav utspann sig en pressdebatt om kvinnans rätt att
predika i Chicagobladet och andra svenska chicagotidningar, och
tidningsstriden i Chicago gjorde utmärkt reklam för kommendörens möten
i Västern.
Chicago, detta stora skandinaviska centrum med fyra svenska kårer
på den tiden, besökte kommendören två gånger och stannade där flera
veckor. Där anordnades en ståtlig parad, då Frälsningsarméns samtliga
sexton därvarande kårer med fanor, facklor och musik eskorterade de
två svenska kvinnliga gästerna, placerade i en vagn, dragen av svarta
hästar, med sex svenska manliga officerare som drabanter, på deras
väg till det stora nya Frälsningstemplet, f. d. Princess Opera House, till
trängsel fyllt av ett auditorium på ett par tusen personer.
I Minneapolis med dess talrika svenska befolkning föregicks hennes
möte av en hallelujamarsch, vari deltogo tre hundra män och kvinnor,
ledda av fackelbärande rödklädda svenska officerare. Till mötet i det
svenska Tabernaklet lockade de ock 2,500 personer.
Av sitt besök i Rockford, 111., ger kommendören själv en livlig
beskrivning i sin rapport till Internationella högkvarteret:
’Rockford, 111., har 12,000 svenskar. Jag var annonserad för två möten,
men folket tiggde mig att stanna längre, och metodistkyrkan lånades
ut åt mig. Sedan erbjöd mig den fria missionen sin kyrka gratis en
hel söndag. Här hade vi underbara tider. Massorna växte vid varje
möte, tills det tycktes att ej en människofot skulle kunna stickas in
någonstans innanför murarna. Varje tum var upptagen, gångarna,
läktaren, trapporna till läktaren, gatan utanför och runt omkring kyrkan.
Folk stod där ute vid fönsterna och sökte titta in, och allt detta under
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
