Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XIII. Femårsperioden 1888—1892
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femårsperioden 1888—1892
Men kvinnan fortsatte, och det var hennes skarpa, skärande röst, som
segrade. De måste höra.
’I väsnens och skrien. Den gamla ormen inom er vrider sig och rasar.
Men detta är just tecknet? Välsignelse över den gamla ormens rytande!
Det visar att han plågas, att han är rädd. Skratten åt oss! Slån ut våra
fönster! Jagen oss bort från estraden! I morgon skolen I tillhöra oss.
Vi skola besitta jorden. Hur viljen I motstå oss? Hur viljen I motstå
Gud?’
Strax därpå befallde kaptenen den ena av sina kamrater att stiga fram
och avlägga bekännelse. Hon kom leende. Hon stod käck och oförfärad
och slungade ut sin synds och sin omvändelses historia bland de hånande.
Var lärde den kökspigan att stå leende under allt detta hån? Det var
några av dem, som hade kommit för att driva gyckel, som bleknade.
Varifrån togo dessa kvinnor sitt mod och sin makt? Det stod någon
bakom dem.
Den tredje av kvinnorna steg fram. Hon var ett det vackraste barn,
rika föräldrars dotter, med en blid, klar sångröst. Hon berättade inte
om sig själv. Hennes vittnesmål var en av de vanliga sångerna.
Det var som skuggan av en seger. Församlingen glömde sig och
lyssnade. Det barnet var vackert att se, ljuvt att höra. Men då hon hade
tystnat, vart oväsendet än förfärligare. Nere vid dörren byggde de en
estrad av bänkar, stego upp och bekände.
Det blev allt ohyggligare i salen. Järnugnen blev glödröd, slukade
luft och flåsade ut värme. De ärbara kvinnorna på främsta bänkarna
sågo sig om efter utväg att fly, men det fanns ingen möjlighet att komma
ut. Soldaterna på estraden svettades och sviktade. De ropade och bådo
om styrka. Plötsligt for en fläkt genom luften, en viskning nådde deras
öra. De visste inte varifrån, men de förnummo ett omslag. Gud var med
dem. Han kämpade för dem.
I kamp på nytt! Kaptenen steg fram och höjde Bibeln över sitt
huvud. ’Hållen upp, hållen upp! Vi förnimma att Gud verkar ibland oss.
En omvändelse är nära. Hjälpen oss att bedja! Gud vill skänka oss
en själ.’
De föllo på knä i tyst bön. Några i salen deltogo i bönen. Till alla
spred sig en spännande förbidan. Var det sant? Tilldrog det sig något
stort i en medmänniskas själ, här, mitt ibland dem? Skulle de få se
det? Kunde det verkas något av dessa kvinnor?
För en stund var hopen vunnen. Nu var den lika girig på
underverk som nyss på hädelse. Ingen tordes röra sig. Alla flämtade
av-väntan, men ingenting skedde. ’O Gud, du överger oss! Du överger oss,
o Gud!’
Den vackra frälsningssoldaten började sjunga. Hon valde den mildaste
av melodier, längtans skäraste barn: ’Fjärran han dröjer från
grönskande dalar.’
Orden voro blott föga förändrade. Den finska vallflickans sång var
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
