Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XIV. Kvinnliga och Manliga sociala verksamheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg,
komst. Ibland medförde också gästerna en eller annan godbit, och så
kalasade man i ett gemensamt matlag. De första dagarna ägde man
icke en tallrik och endast en eller ett par bordsknivar och måste sålunda
reda sig med de naturliga, femfingrade gafflarna och taga maten direkt
ur kokkärlen. Efter måltiderna höllos alltid bönemöten, i vilka männen
med glädje deltogo.
Det är klart att kapten Grewéll och hans kamrater på detta sätt skulle
vinna hjärtana och få trogna vänner. Under de första dagarna hörde
nog salvationisterna vid »slumstationen n:r 3» ett och annat hotfullt ord
och sågo en eller annan mot dem knuten näve — första natten hade
man t. o. m. fått fönstren i lägenheten inslagna — men snart hade
stämningen på Österlånggatan blivit en annan, och visade någon gång
en vildsint främling tecken till överfallslusta mot Grewéll, kunde han
nästan vara viss om att bli gripen i armarna och att få höra ett bestämt:
»Ingen får röra vår kapten!»
Det dröjde icke länge, förrän inflytandet av verksamheten började
uppenbara sig i gästernas yttre. De började tvätta sig och få intresse
av att hålla sig hela och snygga. Många, som förut varit fullständiga
slavar under rusdryckerna, började också sköta sig bättre, endast för
att få bo hos Armén. Det var nämligen regel att ingen fick drucken
komma in genom härbärgets dörrar. Ibland var det rysligt komiskt att
se deras försök att gå stadigt, när föreståndaren menade att de voro
druckna och de förnekade det — det var gångprov, nästan som när
man köper hästar. Ansågs någon för mycket »stagad», brukade han
luffa Ringlinjen runt för att om möjligt lufta fyllan av sig. Efter en
timme eller så var han åter vid härbärgets dörrar, och gångprovet
upprepades. Blev vederbörande fortfarande underkänd, hände det ofta att
han tog Ringlinjen ett andra varv, ibland t. o. m. ett tredje, vilket
ju bevisar att man gärna ville bo hos Armén.
Under de första tiderna hölls möten varje middag kl. 1 och alla
kvällar. Man bad med rätta många och sände åtskilliga, som ännu icke
voro alltför härjade av synd och last, tillbaka till släkt och vänner i
landsorten. Fältet var ju hårdarbetat, och mycket av den goda säden föll
bland törne och tistel, men utan resultat blev icke mödan.
Att arbetet var mycket omväxlande framgår tydligt av följande
dagboksanteckning:
»Den 7 mars 1891: Strax på morgonen besökte mig en kvinna, som
ville låna 20 kronor på en häst och hotade att skicka ut sina flickor i
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
