Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XIV. Kvinnliga och Manliga sociala verksamheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kvinnliga och Manliga sociala verksamheten
EN BERÄTTELSE FRÅN ETT SKYDDSHEM.
Lille Per föddes i mellersta Sverge, och hans uppväxtår förflöto
lugnt under goda föräldrars vård. Han lyssnade till fåglarnas sång.
skogens sus och älvens brus, och allt detta satte djupa märken i hans
själ. Han började tidigt grubbla över livets mysterier utan att därvid
fatta och förstå Guds röst, som talade i hans barnasjäl.
Begåvad som han var, »upptäcktes» han snart av dem som menade
att han borde sättas i tillfälle att inhämta mera kunskap, än den
folkskolan hade att bjuda på.
Pers håg låg likväl åt ett annat håll — ett visst konstnärligt yrke,
och så snart han hade en ledig stund, kunde man finna honom sysselsatt
med att öva sig i denna riktning.
Bokstudierna skulle emellertid komma i första rummet, men läslusten
var det ofta klent beställt med. Likväl genomgick Per sina examina, och
så började för honom kampen för tillvaron.
Och då blev det ej fråga om anlag eller lust, utan inkomsten var
det avgörande. Per försökte det ena efter det andra, men i stället för
att ernå en tryggare tillvaro blev hans ställning alldeles förtvivlad. Hans
arbetslust försvann, och tidvis voro nöd och umbäranden hans dagliga
följeslagare. Och vad som gjorde det ändå hopplösare var att Per
började söka sin tröst i glaset.
Det var en novemberkväll år 19—. Föreståndaren för ett av våra
härbärgen hade gått för att se till sina gäster, då han kom att stanna
framför en man, som synbarligen ej var bemma i sällskapet. Visserligen var
han dåligt klädd, men skilde sig i alla fall från de övriga. Föreståndaren
frågade honom om hans ställning och om han på något sätt kunde hjälpa
honom. Mannen mottog tacksamt anbudet och lovade komma till vårt
skyddshem. Obekant med Armén, som han var, kunde han i
början icke riktigt förstå att vi samlade våra skyddslingar till möten och
personligt talade med dem om deras andliga ställning. Likväl fogade
han sig i våra önskningar, och till slut kom han gärna till våra möten.
Guds Ande hade begynt ett gott verk i hans själ, och i likhet med
några av sina kamrater började han fråga: »Vad skall jag göra för
att vinna evigt liv?» Och vid ett kvällsmöte finna vi Per — ty det
var han — vid botbänken, där han tillsammans med flera andra
anropade Gud om sina synders förlåtelse. Att det hade varit allvar i bönen
framgick sedan tydligt av den trosvisshet, varmed vår vän avgav
sitt vittnesbörd om Guds frälsande nåd. Men Per stannade icke vid att
själv känna sig glad och lycklig, utan upptog med fröjd soldatens kall.
Iförd Frälsningsarméns välbekanta uniform strider han nu tappert för
sin Mästare och grubblar icke längre över livets mysterier, utan tackar
Gud för den underbara godhet, som han dagligen bevisar
människors barn.
14
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
