Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XIX. Fjällmissionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fjällmissionen
raskades vi av ett mycket starkt åskväder. Efter några minuter var sjön
så upprörd, att vi måste söka oss skydd i land. Tryggt kändes det dock
att under blixt och dunder veta sig äga skydd hos Gud, sin Fader. Snart
var allt stilla igen, och sjön var åter lugn som en spegel, i vilken de
härliga stränderna på ett förtjusande sätt återspeglades.–- —
Nästa by på reslistan var Eriksberg. Hit hade vi icke fullt en mil,
varav en del sjöväg. En vän ifrån Doris följde med för att ro oss över
sjön. Vi hade dock icke kommit många meter från land, förrän båten
begynte att fyllas med vatten. Det strömmade in dubbelt så fort som vi
förmådde ösa ut, varför vi måste återvända till land och gå omkring
sjön. I Eriksberg har en av våra kamrater sitt hem. Och det var kärt att
få träffa henne frälst och lycklig. En annan gäst hade nyligen besökt
hemmet, nämligen döden, som hämtat hennes åldrige fader. Hon kunde
dock glädjas i sorgen, emedan hennes fader fått dö i frid. Saliga visshet!
Vi hade nu ett par små av Gud välsignade möten här. Må Gud frälsa
alla i den lilla byn! I Blajkliden hade vi också ett par goda möten.
Hitintills hade vi haft varmt och vackert väder, men medan vi voro i denna
by, började det regna och fortsatte därmed nästan oavbrutet i sju
veckors tid.
Vi voro nu en mil på sidan om den egentliga farleden, och för att vi
skulle komma in på stora vägen igen erbjöd sig en snäll man att följa
oss genom skogen till Grytsjö. Naturligtvis voro vi mycket tacksamma
för anbudet. I vår lots sågo vi dock ett sorgligt exempel på den stora
fattigdomen här i fjällbyarna. Hans skor voro alldeles ohjälpligt trasiga,
vattnet strömmade in överallt. Det var hans enda par skor, och ingen
förhoppning hade han att kunna förskaffa sig några andra. Lyckligtvis
hade vi försett oss med två par skor för vår resa, så vi kunde avhjälpa
hans nöd. Under vägen berättade mannen för oss huru Gud en gång
använde sig av rovdjuren för att hjälpa honom ur en svår förlägenhet.
’För några år sedan’, sade han, ’var jag i den största nöd jag någonsin
varit. Jag hade en stor skuld, som skulle betalas till en viss dag, och
visste inte var jag skulle kunna få några penningar att betala med. Jag
arbetade i skogen, men förtjänsten räckte inte till mer än mat åt
familjen. Utsikten att länsman skulle panta vår enda ko syntes mig förfärlig.
En morgon, ett par dagar innan skulden förföll till betalning, fick jag,
när jag gick till mitt arbete, se ett vargspår. Jag hade intet annat vapen
än min skidstav men beslöt mig ändå för att följa spåret. Snart hade jag
hunnit upp en av vargarna, och det lyckades mig även att döda den.
Därpå spårade jag med ett par kamraters hjälp upp de andra två och
dödade även dem. Aldrig har jag tjänat en sådan dagspenning som den
dagen. Den räckte att betala min skuld, och ändock hade jag något över.’
I Grytsjö hade vi ett par sköna bönestunder, då vi även fingo leda en
bekymrad själ till Jesus. Nästa hållplats, en mil längre bort, mestadels
sjöväg, var Marsliden, en liten by vid foten av de stora Marsfjällen. Här
stannade vi över söndagen och hade goda, av Gud rikt välsignade möten.
263
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
