Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XIX. Fjällmissionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg,
Hittills hade vi färdats över sjöar och banade vägar. Men då vi nu
stodo färdiga att fortsätta härifrån, var allt vad väg heter slut. Nästa
dag kl. 12 hade dimman skingrats så pass, att vi vågade börja vår
fjällvandring. Vi hade visserligen icke mer än tre mil till lapplägret vid
norska gränsen. Men vårt värdfolk var dock omtänksamt nog att förse
oss med reskost, ’ty ingen vet vad som kan hända’, menade värdinnan.
Allt gick dock väl, molnen skingrade sig allt mer och mer, och vi erhöllo
god utsikt över fjällen. Då vi gått några timmar, sågo vi renhjordar och
några lappar som ’getade’ dem. Vi tyckte dock att det skulle bliva alltför
stor omväg att besöka dem, varför vi fortsatte vår väg och kommo om en
stund till en stor dalgång, i vilken vi antogo kåtorna skulle finnas.
Mycket riktigt! Där på andra sidan se vi rengärdet! Nu beslöto vi oss att
vila en stund och smaka på vår reskost, ty varför spara den längre, då
vi voro så nära målet? Efter det vi så vederkvickt oss, bar det i väg
utför fjället, och om ett par timmar voro vi framme, d. v. s. vid rengärdet.
Kåtorna bruka alltid ligga i närheten av gärdet, varför den livlösa
tystnad, som här rådde, förvånade mig. Vi började att söka först en timme
åt ett håll, men utan resultat. Vi fortsatte då undersökningen åt andra
hållet i två timmar med samma resultat. Nu var kl. 11 på kvällen, och
som vi fruktade att i mörkret möjligen gå förbi kåtorna utan att
observera dem, beslöto vi oss för att stanna där vi voro tills morgonen. Snart
flammade en stor brasa, vid vilken vi fingo torka kläder och skor samt
så gott vi kunde vila oss något.
I arla morgonstund voro vi åter, efter att ha befallt oss i Herrens hand,
på spaning efter kåtorna. Och nu hade vi bättre lycka. Om en timme
sutto vi i kåtan och välkomnades snart med en kopp rykande kaffe med
kött i stället för grädde och socker. Här stannade vi och hade tvenne
möten.–-
För att komma tillbaka till Sverge igen, måste vi här skaffa oss en
lots. Och en sådan funno vi också uti en gammal bekant från Jämtland,
lappmannen Lars Sjulsson. Nästa dag sade vi alltså farväl till våra
norska vänner, och med Lars som vägvisare voro vi efter ett par timmars
vandring åter hemma i vårt eget land. I en fiskarkåta träffade vi några
lappar, för vilka vi läste Guds ord, innan vi fortsatte längre.
Målet för dagen var den lilla byn Skalmodal vid riksgränsen. Vägen
dit var ganska intressant. Stora höga snöfjäll åt norska sidan, under det
den svenska uppvisade en leende fjällnatur, med en mängd livliga
fjällbäckar. En av dessa följde vi ganska långt. Att vi skulle över den visste
jag, men icke trodde jag att det skulle gå så lätt som det gjorde. Mitt
över ett av de största fallen låg ännu kvar en rätt försvarlig snödriva.
Och efter en liten stunds betänkande begav sig lotsen över, därefter min
kamrat och jag själv sist. Jag kunde icke undgå att känna en rysning,
då jag befann mig på den svaga bron, med den vilt forsande bäcken
under mig. Allt gick dock lyckligt. Värre blev det då att komma över
Vaps-älven. Ett par gånger bräcktes årtullarna i den svaga farkost, med vilken
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
