Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXIV. Femårsperioden 1913—1917
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femårsperioden 1913—1917
well Booth, vilka biträddes av internationelle sekreteraren, kommendör
Hugh E. Whatmore, samt de nordiska ländernas arméledare:
kommendör J. Ögrim, Sverge, kommendör Lucy Booth-Hellberg, Danmark,
överste J. A. H. Povlsen, Norge, och överste Karl Larsson, Finland, m. fi.
Under denna kongress avskildes och invigdes ett hundratal skandinaviska
frälsningsofficerare, av vilka ett femtiotal voro svenskar, för tjänst på
missionsfälten i Sydafrika, Indien, Holländska Ostindien, Korea, Japan
och Sydamerika.
Farvälmötet, som liksom övriga missionskongressens möten hölls i
Immanuelskyrkan, var ett av de mäktigaste och mest gripande i den
svenska arméhistorien.
»Man lämnade kyrkan», skriver Stridsropets referent, »med en stark
känsla av att icke endast ha deltagit i ett sällsport anderikt möte utan
även ha bevittnat en händelse utan like i missionshistorien, en händelse
av stor andlig och kulturell betydelse för flera nationer i fyra
världsdelar.
När missionärerna på slaget halv åtta intogo sina platser i kyrkan, gick
en våg av rörelse genom församlingen. Och sannerligen, måste icke
dammarna för själens känsloflöden ha varit som murade av granit, om de
icke skulle ha brustit vid den synen denna kväll. Där sutto de, ett hundra
vakna och intelligenta unga män och kvinnor, vilka offrat sig själva på
hednamissionens altare, fullt medvetna om innebörden av sitt offer och
likväl strålande glada över att få gå sin Herres ärenden. För sista gången
på många år — kanske för åtskilligas vidkommande den sista gången för
alltid — sutto de nu ansikte mot ansikte med en svensk publik. I och
med detta möte skulle de taga farväl av fosterland, släkt, vänner och
kamrater för att draga bort till fjärran länder med pressande klimat,
främmande sedvänjor och många svårigheter. Och likväl märktes icke i
ett enda ansikte en skymt av tvekan eller fruktan.
Så vidtog mötets mest gripande akt. Missionärerna (Flertalet voro
klädda i det lands dräkt, till vilket de skulle resa. — Förf. anm.)
marscherade under musik ned till altarrunden, där de böjde sig, medan
generalen i en varm bön under Arméns baner överlämnade dem åt Gud för
hedningarnas frälsning. Det var en stund, som aldrig skall gå ur deras
minne, som voro med. Den djupa tystnaden bröts endast av snyftningar.
Knappast ett öga i den väldiga församlingen torde ha varit torrt under
dessa minuter. Ja, det var en överväldigande ceremoni!»
Dagen efter farvälmötet reste den hundrahövdade missionärstruppen i
två grupper från Sverge till London f. v. b.
Denna massutsändning av missionärer har sin särskilda historia.
Under sista tiden av general William Booths liv fann hans äldste son, stabs-
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
