Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXVII. Frälsningsarméns svenska litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frälsningsarméns svenska litteratur
Även prosan i 1890-talets Stridsrop hade påverkats av den starka
poetiska alstringen. Redaktionsmedlemmarnas mötesreferat, intervjuer etc.
hade ofta lyriska inslag — omgivningarna kring ett friluftsmöte kunde
giva anledningen till en grann naturskildring, händelserna i ett möte
målades i bildrikt språk o. s. v. Så småningom avtog den starka poetiska
produktionen och språket i allmänhet nyktrade till — om detta är att
beklaga eller icke, därom må andra döma.
På tal om armésång får ett ännu onämnt namn icke glömmas — Otto
Lundahls. Han icke endast skrev text utan komponerade även musik
därtill. I hans glada, humoristiska och harmoniska väsen fanns ett starkt
porlande källsprång till musikaliska ingivelser, som togo form av
originella, friska och livliga melodier, till vilka major Lundahl sedan själv
skrev text — och så blevo några av våra mest typiska svenska
armésånger till. Vi nämna som exempel endast »Vi vilja korsets fana höja»
och »O, hur skönt i livets vår» och »Se, mot aftonen det lider».
Otto Lundahl började sin bana som »spel i nummer» vid Vendes
artilleriregementes musikkår och utvecklade sig där till en mycket skicklig
kornettblåsare. Kadett år 1887 blev han följande år ledare för vårt lands
första stabsmusikkår. Med denna reste han landet runt, blev mycket
populär och fyllde överallt lokalerna, där musikfesterna höllos. Även i
England skördade han stor ära för sitt »silverband».
Efter flera års bröstsjukdom, under vilken han dock ständigt behöll
sin ljusa tro på Gud och sin stora glädje i Jesus Kristus, fick han
hembud den 10 september 1918.
Att uppräkna fasta och mer eller mindre tillfälliga medarbetare i
Stridsropet och de andra svenska armétidningarna under de senaste
decennierna skulle föra oss alltför långt. Låt oss endast nämna att av de
kommendörer som fört befäl i Sverge ha Oliphant, McKie och Ögrim
varit särskilt flitiga medarbetare i vår press. Fru Oliphant och fru McKie
hade också goda och produktiva pennor. I regel innehålla
armétidningarna endast bidrag av salvationistiska medarbetare, men en och annan
gång ha dock artiklar av utomstående införts. Pristävlingar för bidrag i
berättelseform till Stridsropets julnummer — den första år 1924 — ha
lämnat goda resultat. En artikelserie, som under flera år fr. o. m. 1911
väckte mycket intresse, var »Svenska städer». Varje artikel skildrade en
stad, dess historia och Frälsningsarméns verksamhet inom densamma samt
innehöll uttalanden av en eller ett par av stadens främsta män om Armén.
367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
