Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXXI. Banbrytare och förgrundsfigurer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
Mycket tidigt nästa morgon hörde kapten Whatmore golvtiljorna
knaka utanför och någon knacka på hans dörr. Det var Martinsson, som kom
och ville att kaptenen skulle på nytt bedja med honom, innan han mötte
vänner och kamrater. Och där blev bönemöte, som styrkte den nyfrälste,
så att han genast tog bestämd ståndpunkt. Samma nummer av »Ropet»,
som meddelar om hans omvändelse, innehåller också den första sången
av H. M. -(-, och påföljande nummer har ett poem och två sånger av
Martinsson, bl. a. »Tre enkla ord jag ropa kan–-: ’Jag är frälst!’»
Så kvick var den gamle poeten att sadla om sin pegas och sporra honom
på dittills för dem båda okända marker. I mötena begynte han också
omedelbart vittna om sin omvändelse och nyvunna lycka. Och att detta
väckte uppseende, för att icke säga sensation, särskilt inom de kretsar,
där Martinsson tidigare haft sin varelse, det är lätt att förstå.
Herman Martinsson var född i Stockholm den 5 april 1834. Fadern
var sjökapten. Modern hade religiösa intressen och hyste den
förhoppningen, att hennes son skulle bli en kyrkans tjänare. Detta hennes hopp
gick dock ej i uppfyllelse. Vid femton års ålder blev Herman Martinsson
elev vid Kungliga teatern i Stockholm. Han hade sedan anställning som
skådespelare 1852—78. Vid sidan därav gjorde han sig känd som
skriftställare, särskilt på teaterns område, varjämte han medverkade i
skämtpressen. Under större delen av sin skådespelartid var han anställd som
skådespelare och lärare i deklamation vid Svenska teatern i Helsingfors.
Här umgicks han i litterära och konstnärliga kretsar och blev förtrolig
vän med J. L. Runeberg, vars poem han brukade provdeklamera för
skalden — som själv var dålig högläsare — och hans vänner.
I Finland gifte sig Herman Martinsson 1860 med Florentina Lundin,
som avled 1873. Hennes död gick Martinsson så till sinnes, att han
förföll till dryckenskap.
Då Frälsningsarmén »öppnat eld» i Stockholm, hade Martinsson
återvänt dit, där han då ägnade sig åt litterärt arbete och särskilt blev flitig
medarbetare i Söndags-Nisse och Kasper samt förde ett fullständigt
bohemliv. »Till kyrkor och kapell gick jag aldrig», har han senare skrivit,
»de voro alldeles för tråkiga för mig, som alltid sökte efter glädje. Nej,
vin och sång och glatt liv voro min lösen. Jag tillhörde det slag av
människor som skratta sig ned i helvetet. Allt vad andra tog på allvar,
skrattade jag åt. Jag trodde varken på Gud eller på någon räkenskap.
Jag ville ha roligt, och jag skrattade, endast skrattade, och valde alltid
glada kamraters sällskap.» En gång fick Martinsson på en gata se ett
424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
