Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXXI. Banbrytare och förgrundsfigurer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
liga möten. I och genom dessa möten uppstod en väckelse, som rörde
upp hela socknen, såsom vi skildrat i ett föregående kapitel. Elisabeth
greps av den mäktiga rörelsen, blev frälst och uppfylld av den helige
Ande.
Uppfostrad i en strängt kyrklig krets, där man till dess yttersta
konsekvenser drev den satsen att kvinnan skall tiga i församlingen, var det
naturligtvis icke tal om eller tanke på att hon skulle frambära
vittnesbördet om sin nyfunna skatt. Emellertid kände hon sig en kväll kraftigt
manad av Gud att vittna om honom, och lydig kallelsen gick hon till ett
skolhus, där sammankomst hölls, steg fram inför folket och sjöng en
sång. När sången var slut, föll Guds Ande över henne, och hon började
predika. Hon talade en timme, två timmar, tre timmar, fyra timmar, och
när fem timmar flytt, hade hon ännu ej slutat. Det var underbar kraft i
hennes ord och gudomligt djup i hennes tankar. De närvarande lyssnade
andlöst. Endast några få avlägsnade sig — för att väcka sina anhöriga
och föra dem till det underbara mötet.
Detta var begynnelsen till hennes offentliga verksamhet. Icke långt
efter sin omvändelse sammanträffade hon med en person från Gävle,
som ägde ett exemplar av Stridsropet och Arméns sångbok. »Ropet»
innehöll bl. a. en artikel om dåvarande kapten Hellbergs fängslande för att
han överträtt mötesförbud. Det grep henne djupt att erfara att det i
hennes eget land fanns folk, förföljt för sin tros skull, som icke tvekade att
gå i fängelse för sin övertygelse, och av vad hon vidare läste i tidningen
och sångboken trodde hon sig finna att detta folk borde bli hennes folk
och hon en av dem. Ja, hon erfor en så fast och orubblig kallelse att bli
soldat i denna armé, att hon — utan att göra sig vidare underkunnig om
Armén — kämpade sig igenom föräldrarnas hårda motstånd och reste
till Stockholm för att offra sitt liv för kampen i dess led.
Kommen till Stockholm — hon hade aldrig förr sett en stor stad —
frågade hon sig fram till högkvarteret och bad att få tala vid
kommendören. Inkommen på kommendör Ouchterlonys expedition sade hon:
»Gud har kallat mig att bli officer i Frälsningsarmén och att giva mina
krafter och min tid i hans tjänst, och nu är jag här.»
»Kära barn», svarade kommendör Ouchterlony, »för att bli officer i
Frälsningsarmén måste man vara känd och ha rekommendationer, men
jag känner ju inte dig och vet inte vem du är.»
»Men kommendören har ju Guds Ande, och då känner kommendören
också vilken ande, som talar i mig», blev det säkra svaret.
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
