Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXXI. Banbrytare och förgrundsfigurer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Banbrytare och förgrunds figurer
Carl Gottfrid Olsson-Barr föddes den 12 december 1848 i Göteborg,
där fadern var köpman. År 1867 avlade han studentexamen i Kalmar
och utexaminerades samma år från Ryssbylunds lantbrukselementarskola.
Efter någon tids tjänstgöring som lärare i Ryssbylund blev han inspektor
vid Värnanäs egendom och flyttade sedan 1874 till Östergötland, där han
arrenderade Braxstads gård. Utom åt skötseln av den stora egendomen,
på vilken han också mottog lantbrukselever, ägnade han mycken tid åt
kommunala och politiska uppdrag. Det var här, som Gud mötte honom
till frälsning. Därom och om huru han blev salvationist låta vi honom
själv berätta.
»Då Herren i sin nåd den 23 mars 1884 frälste mig, fick jag en
utomordentlig frid och glädje i mitt hjärta, och jag beslöt att på en gång
bryta med världen, kosta vad det ville. Som jag under de dessförinnan
förflutna tio åren varit en i allmänna värv ofta anlitad person, vilken
på lantbruksmöten, folkmöten och vid andra tillfällen uppträtt offentligt,
kände jag behov av att för mina talrika bekanta offentligt bekänna min
nya ståndpunkt. I tidningen Östgöten n:r 27 den 2 april 1884 hade jag
en insändare, däri jag bland annat sade att det bästa botemedel jag kände
för alla olyckor i världen var Kristi kärlek.
Då jag under åren 1886—1887 blev ledare för en fri andlig
verksamhet i Vadstena missionshus och på flera andra platser, använde vi
Arméns metoder. Predikstolen bars upp på vinden. En plattform
byggdes, där talare och sångare togo plats. Arméns sånger begagnades flitigt,
och därunder fiskades i bänkarna. En stor väckelse utbröt.
Frälsningsarméns kår i Linköping inbjöds att besöka oss, och i Stridsropet kallades
jag ’kaptenen för de frivilliga i Vadstena’. Är det underligt, att jag med
tiden blev en frälsningssoldat?
Men det dröjde några år, innan jag blev detta. Särskilda
betänkligheter rörande min ovärdighet höll mig tillbaka. Därjämte trodde jag mig
bättre kunna hjälpa den kära Armén som privat vän än som soldat.
Också fick jag av dåvarande chef sekreteraren titeln ’kapten för trängen’.
År 1890 fick jag inbjudan att medfölja svenskarna till London, där
Frälsningsarmén skulle fira 25-årsjubileum.
I Kristallpalatset talade generalen om Frälsningsarméns vänner —
vänner invärtes. Men varför kunde de icke även bliva vänner till det
yttre? Detta nedslog alla mina argument. Major L., för vilken jag
omtalade att jag ville anmäla mig som rekryt i Frälsningsarmén, slog mig
på axeln och sade: ’Du har varit rekryt i några år, nu gör jag dig till
soldat’.
Så kom jag till Sverge med ’Salvation Army’ på mössan och S på
rocken, röd tröja och stridslust i själen.»
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
