Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXXI. Banbrytare och förgrundsfigurer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
Efter nio år åter i Sverge fortsatte jag som trogen mötesbesökare —
varför, det visste jag ej själv. Mitt konto med livsglädjen syntes mig
avslutat, och jag väntade endast att denna parodi på liv skulle slutspelas.
Men åter och åter ljöd för mig ’sången om Jesus’ — sången om frid,
som ständigt rev upp hjärtesåret och gav mig ofrid. Kanske — kanske
funnes det något även för mig — där vid den där underliga botbänken
— om jag gav upp allt mitt, alla egna strävanden, erkände mig
besegrad! Det blev ett steg ut i mörker — en drunknandes sista förtvivlade
nödrop, då jag en söndagsförmiddag kom till botbänken på Göteborgs
I:a kår — ■—• — och när kvällen föll på, trodde sig själen förnimma, om
än på avstånd och svagt, viskningen över vågorna: ’Räds icke, det är jag!’
Så hade då trohet och kärlek — förkroppsligade i dessa mina
rödklädda bröder — vunnit seger över ett helt livs tvivel.
Och tacksamt och ödmjukt är mitt hjärta över att i dag äga den nåden
att få räkna mig som tjänare i frälsningshären. Och vet du vad som är
det allra bästa av allt gott, som finnes i hela världen — jo, frälsning!
Det är vittnesbördet från en f. d. fritänkare.»
Skattmästare Philipson betydde mycket för sin kår. Skicklig
organisatör och oöverträfflig arrangör var han, och då det gällde att sätta i
gång penninginsamlingar och anordna fester utan like.
Men hans främsta och käraste intresse låg icke på det finansiella
området. Han var först och främst själavinnare och själavårdare. Aldrig
hörde man honom misströsta om en stackares frälsning. Ofta samlade han
hundratals av Stockholms djupast sjunkna män till fest på kåren,
dukade åt dem så fint och trevligt som i det bästa hem, gick själv omkring
och tjänade, för att sedan i eftermötet öga mot öga eller vid botbänken
med armen om någon stackares skuldra, som hade denne varit hans egen
bror, arbeta för den eländes frälsning.
Han hade också stor kärlek för det uppväxande släktet och särskilt
för de fattiga barnen.
I övrigt är det icke gott att omtala allt vad skattmästare Philipson
gjort för de fattiga. Det mesta av detta har skett enligt principen »låt
din vänstra hand icke veta vad den högra gör».
Skattmästarens tid och krafter räckte till långt utanför kårens och dess
närmaste verksamhetskrets. Han var en av vårt lands skickligaste
dekoratörer, ooh det ha våra kårer och institutioner skördat rika. frukter av
— för billigt pris. Han sade aldrig nej, då han kunde säga ja till en
begärd tjänst.
Skattmästare Philipson var framför allt en ödmjuk man — av hjärtat
ödmjuk. Han ville icke ha människors erkänsla för sitt arbete. När han
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
