Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXXIII. Frälsningsarmén förr och nu och särskilt dess förhållande till allmänheten, pressen, myndigheterna och de kristna samfunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
ut kamraten, fortsätter ni då?’ Mitt svar blev jakande. Men kamraten
var alls icke hågad att låta sig utföras. Det blev därför hårda nappatag,
innan man fick honom utom dörrarna. Just när de tre hunnit ut, reste
sig en stor tjock murare — också järnvägsarbetare — och sade med
grov basstämma: ’Mitt namn är Bohman. Jag anhåller att mötet
fortsätter, och jag svarar för ordningen.’ I nästa ögonblick steg en lång och
mager kollega till honom upp och yttrade: ’Mitt namn är fortfarande
som vanligt, och jag instämmer i min kamrats yrkande.’ Stor munterhet
bland publiken! Jag började sjunga. Då jag hunnit mitt i sången,
öppnades dörrarna ljudligt, och de båda rallarna, som nu utanför lokalen
grundligt tuktat sin kamrat, inträdde och intogo sina platser. Men innan
de satte sig, tog den ene av dem sin bredbrättade slokhatt, vek ihop
hatten och snöt sig i den med en ’trumpetstöt’, som ekade i lokalen. Han
själv var gravlikt allvarlig, men hela församlingens ryggtavlor gingo i
vågor av undertryckt skratt. Själv stod jag på plattformen och sjöng:
’Hem, hem, mitt kära hem’, men jag måste bekänna att jag måste bruka
all min förmåga för att behärska min skrattlust. Så talade officeren från
högkvarteret, kort, men under uppmärksamhet.
När vi slutade, kom en man fram och frågade, om vi ej kunde
fortsätta en stund till, ty det hade ju varit riktigt trevligt, vilket jag dock
avböjde. Ingen torde förvåna sig över att den gästande officeren, jag och
löjtnanten efter mötets slut hjärtligt skrattade åt dessa komiska
upplevelser.»
Frälsningssoldaterna blevo i de första tiderna utsatta för hån, gyckel,
smädelse, ja, t. o. m. för hugg och slag både under mötena och i sitt
vardagsliv, såsom också många berättelser i denna boks första kapitel
giva vid handen. Det hände även att de för sin salvationisms skull blevo
bojkottade i sin näring och avskedade från sina platser. Ett exempel på
det sistnämnda är historien från Slottsmöllan år 1889, som tidigare
omtalats. Något år senare kopierade en verkmästare vid en yllefabrik i en
stiftsstad aktionen i Slottsmöllan. Några av fabriksarbeterskorna hade
blivit frälsta och frälsningssoldater, varför de avskedades av
verkmästaren. Detta vann dock icke fabriksägarnas — en av dem var jude —
gillande, och slutet på det hela blev att frälsningssoldaterna blevo
återtagna i arbete och att verkmästaren avskedades. En av ägarna sade
sedan vid besök i fabrikslokalerna: »Bliv frälsningssoldater allihop, om
ni vill, det har jag intet emot.»
Snart nog insåg allmänheten att frälsningssoldaterna varken voro
dårar eller banditer utan kloka, hederliga och goda människor, ehuru deras
glädje över frälsningen i Jesus Kristus väl understundom kunde svalla
över på egendomligt sätt och ehuru deras nitälskan för själars frälsning
470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
