Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXXIII. Frälsningsarmén förr och nu och särskilt dess förhållande till allmänheten, pressen, myndigheterna och de kristna samfunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frälsningsarmén förr och nu
land, som redan under de första verksamhetsåren togo parti för Armén.
I meddelandena från Göteborg talas det flera gånger om att predikanter
och präster medverkat i mötena. Bland dessa märktes pastor (sedermera
kyrkoherde) P. Lundén och pastor (sedermera kyrkoherde) K. Torin.
Undan för undan kom också det svenska prästerskapet i större
utsträckning till insikt om vad Frälsningsarmén var, ville och uträttade. Detta
gjorde att antipatierna avtogo och sympatierna tillväxte. Man började
öppna kyrkorna för Armén, särskilt vid musikfester, och en präst på
Arméns plattform vid speciella tillfällen blev en icke allt för sällsynt
företeelse. Det hände dock ännu under Arméns fjärde decennium i
Sverge att man från kyrkligt håll uppträdde fientligt, men sådant väckte då
stark reaktion i pressen även av prästerliga skribenter. Så skedde, när
biskop Nils Löfgren i Västerås under ett prästmöte 1912 yttrade: »Vi
behöva icke Frälsningsarmén», ett yttrande som närmast syftade på det
sociala arbetet. Likaså protesterades det skarpt, då kyrkoherden i en
församling strax utanför Göteborg år 1913 förbjöd sång, musik och tal
vid en frälsningssoldats grav och genom stark ringning i kyrkklockorna
förtog den dödes närvarande kamrater varje möjlighet därtill. År 1915
förbjöd biskop J. V. P. Personne i Linköping stiftets präster att upplåta
sina kyrkor för Frälsningsarmén. Förbudet överklagades hos kungl,
maj :t av grosshandlare A. Jakobsson i Linköping. Kungl, maj :ts utslag
ogillade biskopens och domkapitlets åtgärd och hävdade den sedan
gammalt gällande bestämmelsen att ingen annan än kyrkoherden har att
bestämma över församlingens kyrka.
Under Arméns femte årtionde i vårt land har utvecklingen lett därhän
att förhållandet mellan kyrkans prästerskap och Frälsningsarmén
all-männeligen är vänskapligt. Många kyrkans tjänare underskriva säkert nu
utan tvekan den gamle professor W. Rudins uttalande strax fore sin död.
Han skrev:
»Först måste jag säga att det icke finnes så litet i Frälsningsarméns
uppträdande och sätt att gå tillväga, som icke kan tilltala oss, som äro
fostrade i den form av kristendom som möter oss i den lutherska kyrkan.
Å andra sidan finnes det dock i Frälsningsarméns uppträdande och
verksamhet åtskilligt, som kan tjäna oss andra kristna till lärdom och
efterföljd. Så till exempel dess medlemmars öppna och frimodiga och
all smälek trotsande sätt att påminna människorna om deras frälsning,
vidare deras offervillighet och angelägenhet att uppväcka sådan och
deras självforsakande nedstigande till de djupa lager, dit ofta personer
från andra kristendomssamfund knappt kunna nå. I dessa avseenden har
487
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
