Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Frälsningsarmén i Sverige 1932—1942 - 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frälsningsarmén i Sverige 1932—1942
Förenta staterna, där han under tjugutre år ägnade sina kropps- och
själskrafter åt arbetet bland skandinaverna. Få svenska frälsningsofficerare
ha vunnit en sådan popularitet och blivit så avhållna som överste
Nilson. Genom sin varma gudsfruktan, sitt ständiga solskenshumör och den
iver och nitälskan han uppenbarade i kampen för själars frälsning vann
han hjärtan överallt, där han drog fram, och blev ett redskap till många
själars frälsning. Han var en av våra mest populära sångare — hans
röst var varken stor, grann eller väl skolad, men han förstod att bruka
den så, att den blev en nyckel, som öppnade mångtusende hjärtan för
Herren.
Överste Olof Nilson var född i Sundsvall den 10 december 1865. I
tjuguårsåldern blev han omvänd vid Frälsningsarméns botbänk och kom
ett år senare till krigsskolan i Stockholm. Han var löjtnant och kapten
på tio kårer och hade sedan flera olika förordnaden, bl. a. som
divisionschef i sju divisioner. Är 1908 fick Nilson order till Förenta staterna,
där han var ledare för skandinaviska arbetet först i Östra territoriet,
sedan i Centralterritoriet. Han pensionerades år 1931. På försommaren
1935 kom överste Nilson på besök i hemlandet. Men returbiljetten, som
han hade i fickan, blev icke använd. Gud behagade ändra hans resplan,
som från Sverige gick direkt till härlighetens land, där han mötte sin
några år tidigare hemförlovade hustru.
Den 20 mars kom ett nytt dödsbud, smärtsammare än det föregående,
emedan den det gällde ännu stod mitt uppe i sin livsgärning och
mänskligt att döma bort ha ännu åtskilliga år av värdefull tjänst att utföra —
brigadör Erik Lund, chefen för alkoholistanstalten på Kurön, hade helt
hastigt lämnat det jordiska.
Brigadör Lund var utan gensägelse en av den svenska officerskårens
främsta — begåvad, originell varmhjärtad, nitisk, vittfamnande.
Ned-tecknaren av dessa rader skrev till hans minnesruna och upprepar nu:
Erik Lund var en i bästa mening modern människa. Han lät sig synnerligen
angeläget vara att hålla intim kontakt med utvecklingen och att förstå både det
religiösa och det sociala nutidsläget. Denna åstundan gjorde honom till en av
officerskårens flitigaste läsare, och som sådan lät han intet mänskligt vara sig
främmande, om det endast kunde hjälpa honom att förstå människorna och deras
problem samt bliva dem till hjälp. Fin och distingerad, en kristen gentleman ut
i fingerspetsarna, kunde han säkert och som hemvan röra sig i förnäma och
högtstående kretsar, men hans hjärta tillhörde från ungdomen de arbetande och
betungade, de vilsegångna och förkomna, krogarnas, de skumma grändernas och
fängelsernas folk, folket på livets skuggsidor. Vid hans minne är det många, många
f. d. drinkare och f. d. fängelsekunder, som tacka Gud att Erik Lund kom i deras
väg, ty detta blev dem till frälsning, och många, många, framför vilkas lastbarhets
eller brottslighets karakteristikum man tyvärr ännu icke kan skriva ett »f. d.»,
536
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
