Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Frälsningsarmén i Sverige 1932—1942 - 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1940
Femtiotre små finska barn bildade en sjungande häck i trappan till sitt nya
hem i Saltsjöbaden, när prins Wilhelm i går kom och hälsade på tillsammans med
överste Per Hed, grevinnan Ebba Bonde och andra fina och snälla tanter och
farbröder från Centrala Finlandshjälpen och Frälsningsarmén. Blonda och rara,
med troskyldiga blå ögon, stodo barnen uppradade i sina rödvitrutiga förkläden
och sjöngo om Väinömöinen, så att det klirrade i fönsterrutorna. En vecka bara
hade de vistats i Sverige, men de trivas redan storartat i Saltsjögården, och friska
och pigga äro de allesammans. Ingen av flickorna tycks längre minnas att de under
två månader fått sova i källare varje natt.
Det är nämligen från ett par av Frälsningsarméns barnhem utanför Helsingfors,
som de små komma, och de ha rest hit i sällskap med sju finska slumsystrar, som
sköta om dem och leda deras undervisning. Nästa steg blir att skaffa hit de
finska skolböckerna, som blevo kvar på andra sidan Bottenhavet.
Det är tjuguåtta flickor och tjugufem pojkar i åldern två till fjorton år, som vi
nu ha hand om, berättar hemmets föreståndarinna, adjutant Gustafsson.
Frälsningsarmén har ordnat med denna storartade inkvartering i samarbete med
försäkringspersonalen. Stockholms försäkringstjänstemän ha för detta ändamål upplåtit sitt
vackra semesterhem ute vid Solsidan, och de betala också för barnens vistelse här.
Ett lämpligare hem kan man heller icke tänka sig än den rymliga och bekvämt
inredda Saltsjögården.
Att sjunga är det bästa barnen vet, förklarar överste Boije af Gennäs, som
också befinner sig på tillfälligt saltsjöbadsbesök. Två småflickor sjunga just på
svenska: Om pappa ville ge mej en fempenni, vet mamma... och överste Hed
småmyser belåtet. Och både Ritva, Tarja och alla de andra som prins Wilhelm
ömsom hissar, gungar eller dansar med, kvittra som de allra sötaste små bofinkar
och ärlor. En sådan kul farbror ha småttingarna säkert inte träffat på länge. Och
så härligt lång sen.
Men sorlet stillar märkvärdigt fort, när femtonåriga Rita, som vistats i Arméns
finska barnhem sen hon var liten, på sjungande svenska läser Topelius’ Lovsång,
en dikt, som passar så sällsamt bra just vid detta tillfälle:
Vi voro som de fåglar små,
som ej ha kvist att sitta på
och ej ha bo att sova i,
tills kalla vintern är förbi...
Femtiotre små finska sångfåglar ha i alla fall nu fått ett varmt och, som man
hoppas, tryggt bo vid Saltsjöstranden. Det känns skönt efter källaren i Helsingfors.
När efter den tyska ockupationen av Norge en hel del norska
flyktingar sökte sig över till Sverige, kunde Frälsningsarmén på många olika
sätt bringa dem hjälp och ge dem stöd. Bland de internerade norska
soldaterna i de stora lägren i Värmland utförde frälsningsofficerare en
väl-signelsebringande gärning. En officer lyckades bland annat låna ihop
mässingsinstrument från några av våra kårer, så att en musikkår kunde
bildas i ett läger.
Årets andliga verksamhet fortgick i stort efter gamla linjer, men det
led åtskilligt avbräck, dels på grund av att många manliga officerare
inkallades till beredskapstjänst, dels också på grund av att armélokaler
rekvirerades för militära ändamål. Flera officerare voro tidvis helt
sysselsatta med religiöst arbete bland militären, detta naturligtvis helt
vid sidan av de frälsningsofficerares gärning som i sin beredskapstjänst
571
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
