Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Frälsningsarmén i Sverige 1932—1942 - 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1942
hedras ändå". Kanske har den lättare till förståelse som i tidig ungdom också
marscherat under en fana, som var för sin tid ett spektakel och en förargelse,
och därunder undfått den styrkande förnimmelsen av broderskapets anda.
Vi, som leva ett ordnat och hyggligt liv och göra vårt arbete utan mankemang,
ha icke så lätt och, vad värre är, inte mycken lust att komma i kontakt med
dem som det gått på sned för i livet. Fariséer, publikaner och syndare — liksom
samariter — finns det i alla tider och överallt. Det finns gott om rättfärdiga, som
två sina händer inför vetskapen att icke alla äro såsom de. Men de finnas som
icke tänka först på att själva vara tvagna och rena och som i broderskapets
namn genombryta rättfärdighetens mur och förverkliga Bengt Lidners: Varhelst
en usling finns, är han min vän, min bror.
Detta är icke att i dyster asketism vända sig bort från världen. Det är att
med glädje och förtröstan gå ut i den syndiga världen och inte väja för att man
där kan bli smutsig.
Redaktör Ivar Österström höll i en musikfest i Medborgarhuset i
Stockholm ett tal, ur vilket vi återge följande:
Jag hörde återigen efter många år ett ord, som första gången nådde mig i
mina pojkår, ett underbart ord av en kvinna.–-Kvinnan — vem hon nu
kunde vara — talade och sade:
Vet du, när Herren Gud skapade jorden och gav den åt människorna, då var
det hans vilja att vi modigt skulle plöja marken ända ut på randen vid avgrunden.
Att plöja jorden ända ut på avgrundsranden — vilket program är icke detta
för i bästa mening viljande människor!
Vad är det som sker, när man plöjer? En löjlig fråga, svarar ni. Kanske icke
så alldeles löjlig ändå. De mest benådade diktarna kunna ibland röra med sin
trollstav vid den mest vardagliga gärning och lyfta denna gärning till oanade
höjder och in i strålande ljus. Jag läste häromdagen en nyutkommen bok av en
norsk författare, som uttryckte saken så: Man plöjer ned solskenet i den svarta
jorden. Plöjer ned solskenet! Ja, naturligtvis. Detta är ju den underbara
verkligheten. Ned genom de öppnade svarta fårorna strilar livgivande sol, utflödet av
den stora livskällan. Plöjaren i sin tunga vandring öppnar väg för solen. Därför
måste vi ut på den yttersta randen vid avgrunden med plogen. Plikten mot livet
skall fyllas. Livet har en naturlig rätt, som måste värnas och skyddas mot
övervåld och förkvävning. Vi ha skyldigheten att öppna väg för solen överallt.
Det vore en orimlig överdrift att påstå att bara Frälsningsarmén förstått denna
sanning och denna förpliktelse. Men det är obestridligen Frälsningsarméns storhet
att den har ett så starkt, målmedvetet och säkert grepp om denna förpliktande
sanning. Människoåkern skall odlas och plöjas ända ut på avgrundsranden.
Vi gripas av svindel, ångest och olust, när vi närma oss branten och blicka
ner i det svarta, skrämmande djupet, men om alla voro räddhågade, om alla
vände ryggen till, skulle oersättliga värden gå förlorade. Några måste fylla också
denna plikt mot livet och livets rätt. Några måste kämpa därute på
avgrundsranden, ja, i själva avgrunden. Därför att några göra detta, kunna vi, de flesta,
slippa ifrån denna gärning. Vi slippa ifrån den omedelbara och direkta beröringen
med deprimerande nöd, med missmodet, med de gnagande bekymren hos kvinnor,
som genom åren med förtvivlans styrka ösa för att hålla hemmens små farkoster
flytande, men som icke veta hur detta skall vara möjligt i morgon, om icke en
hjälpande hand då räckes dem. De flesta av oss kunna lassa denna pliktuppfyllelsens
börda på "några andra", på några underliga människor, som ha sin lycka och sin
glädje i att arbeta bland farorna och fasorna på avgrundsranden, där
existensmarginalen är trådsmal, där det är obegripligt, oförklarligt och fantastiskt hur
individerna kunna leva från den ena dagen till den andra, därute, där de små
människoboningarna vaja i stormen.
579
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
