- Project Runeberg -  Sfären : tidning för SKF-folk / Fjärde årg. 1924 /
6

(1923-1924)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10. Okt. - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»kulturbärare» satte en outplånlig skamfläck på
den vita rasens vapensköld, i det de med list och
svek tvungo Incasfolken ned till en undanskymd,
tjänande och trälande plats. Men Incas makt över
sinnena vek icke. Väl är Atahuallpa död, men
hans ande vakar, och solen lyser ännu som för
tusen år sedan över rättfärdiga och orättfärdiga.
En dag skall den mäktiges son föra sitt folk till
evärderlig frihet och frid i Cordillernas dalar. . . .

Incasmytologien fascinerar, den griper alla med
suggestiv makt, och även européen förstår den
till dumhet gränsande stoltheten över ursprunget,
som behärskar indianerna. En endaste droppe av
Incas heliga blod kan ju möjligen flyta i trashankens
eller i den cocatuggande indianens ådror, och för
den droppens skull är det värt att leva och att lida.

En resa i S K F:s affärer till södra Peru med
de nejder till mål, i vilkas närhet Incaikernas vagga
enligt sägnen stod, måste bjuda på mycket av
intresse. Kommunikationerna på denna
kontinent äro emellertid varken snabba eller bekväma.
Förbindelsen mellan Perus viktigaste platser
ävensom med utlandet upprätthålles sjöledes. Då
Arequipa och Cuzco voro de platser, vilka jag
skulle besöka, erfordrades först ett par dygns
sjöresa, nämligen från Calläo till Mollendo.

Resan anträddes en ruskig höstdag (april 1924)
pä en av Gracelinjens io,ooo-tonnare, »Santa
Louisa». Stilla havet gör icke alltid skäl för sitt
namn. Särskilt vid den här årstiden förorsakar
sydvästen en ganska kännbar sjögång. På
Syd-Amerikas västkust finnas knappast några
naturliga hamnar, och då tillfälle att lägga till vid kaj
saknas, måste fartygen ankra ute på redden, 500
à i.ooo meter från stranden. För kommissionärer,
dispaschörer, redare, hamnarbetare m. fi. är det
nog bra som det är, men varorna fördyras
givetvis avsevärt genom de rådande förhållandena.

Plaza de Armas, Arequipa

Många passagerare finnas icke ombord. Under
rökhyttens skylight träffar jag emellertid en f. d.
S K F-are, Ingeniör Tore Rundquist, numera
bosatt i U. S. A. och för tillfället på väg till Chile
för att demonstrera några nya gruvmaskiner.
Svenskarna äro tunnsådda på denna sidan
jordklotet, men desto angenämare är det att träffa på
en landsman och i ali synnerhet en yrkeskamrat.
Ressällskapet blev alltså välkommet, ty resan till
Mollendo erbjuder ingen omväxling utöver det
vanliga oceanångareprogrammet — sömn, mat,
cocktails, bridge och olika slags däckssport.

Vi gå helt nära land; men finnes det en mera
ödslig, beklämmande anblick än den, som
erbjudes resenären vid en färd längs den peruanska
kusten? Till synes fullkomligt övergiven ligger
kusten utan skyddande skärgård. Naket gult i
gult, endast avbrutet av en vit guanofläck här eller
där och av någon enstaka grönskande hacienda.
Avbrotten komma så sällan att de endast
ytterligare framhäva intrycket av sterilitet. När man
vet vilka rikedomar de peruanska bergen
innehålla, och när man med egna ögon har sett vilka
lustgårdar en överbevattning av den peruanska
öknen förmår framtrolla, så vill man knappast tro
att det är samma land, när man ser denna
tröstlösa gula förtoning in över land.

På tredje dagen kommer Mollendo i sikte.
Mollendo har färgprakt. Terrassvis uppbyggda ligga
husen med sina bjärta färger, närmast liknande
stora tändsticksaskar i regnbågens alla färger.
Anblicken av Mollendo har — förutom
djärvheten i färgerna — även det gemensamt med en
futuristisk tavla, att man måste veta vad det
föreställer för att förstå vad man ser ...

Längs styrbordssidan ligger en flottilj »fleteros»,
vilka erbjuda sina tjänster att föra passagerare och
bagage i land. Tio procent av dem vore nog mer
än tillräckligt för att fylla behovet, och det tycks
de också ha klart för sig, ty när fallrepet går, stäva
alla med full fart mot trappan, och så på en gång
hoppa 10 à 15 fleteros i sänder, dödsföraktande
och viga som apor, över till trappan för att i den
mördande konkurrensen få fatt på något offer att
föra i land.

Landstigningskajen ser man efter att hava
passerat ett ruskigt prång med fräsande
bottendyning och svavelgult sugande bakvatten, där
lanchorna snurra betänkligt. För att kunna nå
terra firma måste man göra en liten luftfärd upp
från småbåtarna, ty kajen ligger 3 à 4 meter över
havsytan. En svängbar lyftkran släpper ned en
stol, i vilken en feminin varelse får taga plats,
medan de manliga passagerarna få hänga sig fast
så gott de kunna på stolens sidor — och så ding-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:22:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfaren/1924/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free