Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10. Okt. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SFÄREN
La Playas sanddyner
lar man upp och befinner sig helt plötsligt
utanför hamnkaptenskontoret i Mollendo.
Efter en snabb tullvisitation fick man hastigt
ge sig i väg till järnvägsstationen. Tåget har redan
väntat en timme på oss, och tur var det, ty
trafikförvaltningen kostar bara på tre tåg i veckan
mellan Mollendo och Arequipa (172 km.).
Mellan bergen till vänster och havet till höger följer
järnvägen strandremsan de första tio kilometerna.
Bruset från havet är så starkt, att det till och med
överröstar vagnarnas rassel och lokets dunkande.
Då och då framskymta idylliska »playor» med
finaste spottlådesand. Det är annat det än vad
Limas badorter förmå bjuda på. Där måste man
ha badskor på sig för att skydda fötterna mot
rullstenarna.
Så börja vi stiga, ständigt uppåt i jämn stigning
med skenorna ringlande serpentinformigt. Till
höger skymtar Tambodalen långt nere under oss.
Alf-alfa, sockerrör, bomull, boskap, människor —
liv — vilka kontraster mot kustregionens
ödslighet! Alltjämt går man uppåt. På
långt håll ser det ut som om järnvägen
löpte ut i ett hav. På sätt och vis gör den
det också, ty vi äro nu inne i ett sandhav.
Det är La Playas högplatå — lika ödslig
som kusten där nere. Högplatån är bildad
av en grovkornig lavamassa i till synes
oändliga vidder. På ytan ligga med
regelbundna mellanrum kullar, som hava
formen av månskäror, bildade av
finpulv-riserad, vitaktig flygsand.
Vi skola stiga till omkring 2,300 meter
för att komma till Arequipa. Järnvägen
Mollendo—Arequipa är över 50 år
gammal, och man måste beundra den engelske
ingeniör, som på sin tid vedervågade
försöket att bygga denna sträcka. De rent
tekniska svårigheterna voro visserligen ej
tillnärmelsevis så stora som vid byggandet av
Calläo—Oroya-banan. Här uppe hade man
en annan svårighet att kämpa mot, nämligen
att banan går genom fullkomligt vattenlösa
trakter. En vattenledning, bestående av
8"-rör, i vilka vattnet rinner med en
medellutning av i ,3 3 % från den ena stationens cistern
till den andras, måste därför byggas från
Arequipa till Mollendo, en sträcka som i längd
motsvarar Stockholm—Norrköping.
Stationerna äro oaser i öknen. Spillvattnet från
vattenledningen tillvaratages och frambringar
en yppig vegetation, som förser inspektören
» med allehanda grönsaker, tropiska frukter etc.
Mörkret faller snabbt på, ty vi befinna oss
i tropikerna, och redan innan vi vid 8-tiden
äro framme i Arequipa, är det fullkomligt mörkt.
Hög och ren är luften i Arequipa, där det nu är
sommar och sol i motsats till i Lima, där vintern
just gjort sitt intåg. Här uppe, där varje andetag
verkar upplivande och stärkande, känner man sig
som en annan människa. Arequipa är Perus till
storleken andra stad med omkring 35,000
invånare. I sina centrala delar är staden vacker, ganska
enhetligt byggd i gammalspansk stil.
Omgivningarna äro mera tilltalande än Limas,
vegetationen går ända upp mot snögränsen på bergen,
och de ökenartade intrycken försvinna.
Imponerande ter sig Misti med sin bländvita kalott av
evig snö. Misti, vid vars fot Arequipa är beläget,
når en höjd av 6,000 meter. Dess vulkaniska
verksamhet anses ha upphört, men »röker» gör
den allt emellanåt, och ett par gånger om dagen
känner man tydligt marken gunga under sig.
Liksom de flesta peruanska provinsstäder är
Arequipa mycket primitiv i många avseenden. Sä
Llamas. I bakgrunden vulkanen Misti
- 7 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
