Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Carl XII:s krigare under fångenskapen i Ryssland efter slaget vid Pultawa till freden i Nystad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att man i början icke kunde se, hvilka voro de segrande. Om
accordet utlät sig Zaren på sin brutna Tyska: datt soll heilig
gehalten werden[1]. Ett grymt gäckeri, ty snart glömde han, hvad han
var skyldig tapperheten. Den 7 Juli blefvo de fångna, med sina
förlorade troféer, under ett slags triumf förda genom staden Pultawa
till Ryska lägret, der generaler, officerare och gemena inlogerades
hos sina fiender af motsvarande grader; officerarne hvar hos sitt
folk. Men inom kort skildes de ifrån sina Regementen[2]. Efter
åtta dagars stillastående blefvo fångarna indelte i 3 divisioner och
afförda[3] till städerna Kiew, Czernigow och Smolensk, samt
angränsande orter: generalitetet och åtskilliga officerare sändes till
fästningen Oranienburg[4]. Alltså hade nu Zar Peter kärnan af Svenska
krigsmakten i sina händer och kunde med hela sin styrka vända
sig till eröfringen af de utblottade Östersjö-provinserna.
Innan vi gå vidare i berättelsen, vilja vi kasta en blick
tillbaka på de fångar, som blifvit bortförda till Ryssland före slaget
vid Pultawa, hufvudsakligen från nyssnämnda provinser. Den
förste Svenske fånge, som Zaren tog i början af kriget, då han tågade
emot Narva, var Fänriken S. D. Barohn af H. R. Horns Regemente.
Dess behandling förebildade hvad andra hade att vänta sig, och
kan förtjena att nämnas. Då Zaren sporde honom om fästningens
tillstånd och försvarsanstalter m. m., men icke erhöll tillfredsställande
upplysningar, slog han honom i ansigtet och tillfogade
honom egenhändigt svåra sår, efter hvilka ärren aldrig utplånades.
En General-Major, Ivan Ivanowitz Butturlin, följde sin herrskares
exempel och slog Fänriken äfvenledes, hvarefter han upplyftade
och visade Zaren sin hand, som blifvit blodig, och sade, att han
så skulle handtera Svenskarne, som denne[5].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
