Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slumpen, som icke vet hvad han gör. Solguden, en bild af det
rena ljusets, det himlasända lifvets oskyldiga och sorglösa lif i
naturens och förgängelsens verld, anar väl sin bortgång i oroliga
drömmar, men eger äfven visshet om återkomst och seger. Derföre
dör icke heller Balder hos Hel i hennes underjordiska boning, vid
hvilken han under sitt eviga kretslopp är bunden i ständig vexling,
utan han återkommer föryngrad och pånyttfödd, hämnad af Vale,
hvarje morgon, då dag bräcker, hvarje vår, då jorden åter kläder
sig i grönska. Denna åskådning, som är lånad från naturen sjelf
och häntyder på de dödas återuppståndelse, är Balderskultens
egentliga kärna.
Det skall varda fåfängt att genom en etymologisk tolknings
våld och makt bortförklara denna natursymbolik medelst en
härledning, vare sig från Kristus och den blinde soldaten eller från
Achilles och Paris. Ty denna samma natursymbolik är oförtydbart
nedlagd så väl i Saxos framställning som i Eddornas verk.
Hvem är då Höd och hvad är han till sitt väsende? Han är
mörkrets representant, som smyger sig i ljusets spår, skuggsidan
af tingen, stäld fjerran från solgudens åsyn, längst bort vid jordens
rand, ytterst i mannaringen vid gudaförsamlingen. Han säges vara
blind och äfven vapenlös, till dess ondskan sätter honom vapen i
händerna. Då varder han en fridstörare i naturens rike, rubbar
dess utveckling och förtär växtlifvet, som bleknar bort och dör.
I öfverflyttad bemärkelse är han inom menniskoverlden den blinda
slumpen, som icke vet hvad han gör. Ehuru ursprungligen behäftad
med ett lyte är han icke egentligen af naturen ond, förr än han
lånar ett villigt öra åt ondskans ingifvelse. Då är han öfvermodet,
som förhäfver sig, hånet, som sårar, hädelsen, som förnekar hvad
sant och rätt är. Men han är stark, stark som det blinda hatet
ofta är. Vattnet sofver och vågen kommer till ro, men den
hemliga afunden sofver icke, och den sårade fåfängan kommer icke
till ro.
Den yngre Eddan (Skaldskaparmál 13) kallar Höd: »den blinde
åsen, Balders baneman, Misteltens afskjutare, Odens sons (d. v. s.
Balders) följeslagare hos Hel och Vales fiende (sons Oðins
Heljarsinna, Vala dolg)». Dessa vigtiga och riktiga ord i texten af
codex regius har man förändrat till son Oðins, Heljarsinna, Vala dolg,
eller »Odens son, Hels följeslagare, Vales fiende.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
