Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Bodvar — hoppas jag af dig för min gästfrihet, att du hellre
kastar smärre än större ben på honom, om han ännu icke är död!
När Bodvar kom till Leire och inträdde i konungens gästsal, såg
han i en vrå en hög af ben, och ur den stack opp en svart hand:
det var bondesonen Hottur, som höll på att göra sig en sköldborg
af de många benen till skydd mot hugg och slag. Alla gjorde narr
af den stackars Hottur och kastade ben på honom. Men Bodvar
Bjarke tog sig honom an, gick fram till benhögen och lyfte den
skrämde gossen derur, hvarefter han bar honom ut ur salen till ett
vatten och tvådde honom från topp till tå: en rening, som uppenbart
syftar på de kristnes dop. Sedan Bodvar vidare i sällskap med
Hottur dräpt ett skräckinjagande vilddjur (hedendomens
fantasispöke) samt låtit honom dricka af dess blod och äta af dess hjerta,
tog Hottur till i styrka och mod, så att han icke längre fruktade
för någon. När en hofman härnäst försökte den gamla leken att
kasta ben på honom, utföll försöket illa. Men konungen förändrade
Hotturs namn till Hjalte den oförfärade efter svärdet Gyllenhjalte.
Hottur är icke längre den fattige och hjelplöse hedningen, som
erinrar om mörkrets gud Höd, utan han är döden ur kristlig synpunkt,
en stor och stark kämpe, som uträttar en högre makts befallningar
och hvars uppgift är att lära mannen lefva så, att han må kunna
med ära dö. Saxo omtalar både utförligt och med stor förkärlek
denne Hjalte och hans vapenbroder Bodvar Bjarke i Rolf Krakes
sista strid, nemligen emot konung Hjorvard (hos Saxo Hjartvar,
begreppet Thor). Likasom Hother var kunnig i strängaspel, så är
ock Hjalte sångkunnig och vältalig. Det var han, som väckte
Bodvar Bjarke till den sista striden med den odödliga sång, hvilken
fått benämningen Bjarkamál, samma sång, hvarmed Thormod
Kolbrunarskald framdeles väckte den sofvande hären före slaget vid
Stiklarstad. Dessa och några andra strofer deraf äro bevarade:
Dagen är upprunnen,
hanens fjädrar dåna,
tid är för de unga
att arbetet börja.
Vaknen upp, och vakne
vännernas främste,
alle de ypperste
Adils tjenare!
Hár den hårdhändte,
Rolf den skjutande,
ättgode män,
som aldrig flyn:
till vin jag ej väcker eder,
ej till glam med väna qvinnor,
fast hellre jag väcker eder
till hårda bardalekar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
