Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hämnden emot Niduds två unga söner, som kommo till smedjan att
se hans smycken. Dem skulle de få, sade han. När så den ene
kom och den andre kom, afskar han deras hufvud: sjelfva
hufvudskålarna omslöt han med silfver till dryckeskärl och sålde dem åt
Nidud, hvilken ej anade sveket; ögonstenarna sände han till
drottningen; men af de båda piltarnes tänder gjorde han bröstsmycken
åt Bödvild. Och när så Bödvild kom till smeden för att få lagad
en bräcka i sin ring, förförde han konungens dotter. Då tyckte
han sig hafva fått hämnd för all sin harm, utom i ett, som
ondskan vållade värst (den onda lustan, som biter sig fast i
konstnärens syndiga natur, den glödande eld (Loke), som vill åt
varelsens ved, iviþgiarnra). Men de senor — sade Völund — som Nidud
stäckte, dem vinner jag åter! Han hade nemligen uppfunnit sin
fjäderhamn och hof sig i luften. Gråtande gick Bödvild bort,
fruktande sin faders vrede och att Völund, som blifvit henne kär,
skulle fly och öfvergifva henne (str. 29).
Nidud hade icke heller glada dagar i sitt hem; der var kallt
nog, kallt om hufvudet, kallt om hjertat och tomt efter sönernas
försvinnande. Han lät kalla Völund och frågade honom efter dem.
Smeden begärde då lejd och starka eder, att konungen icke skulle
döda hans qvinna, om nemligen Völund i konungens egen sal hade
en qvinna, som de väl kände och som han nu kallade sin, och om
hon tillika vore med barn. Konungen svor utan att ana sakernas
sammanhang. Då yppade Völund, att han och ingen annan dräpt
konungens begge söner och förfört hans dotter. Konung Nidud,
förödmjukad och förkrossad af allt detta, insåg då hvilken
fruktansvärd man han förolämpat, förödmjukat och sökt trälbinda;
men jätten var en man äfven han, lade band på sin smärta och
uttalade dessa odödliga ord om konstens uppgift och den frie
konstnärens höga bestämmelse (str. 37):
Ej mälte du än ett ord,
som mer mig gräma kunde
eller värre, Völund, för dig
jag nu vill nagla fast.
Så hög fins ingen man,
att dig af hästen han tager,
och ej så stark,
att dig han skjuter ned,
der du sväfvar fram
under fästets sky.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
