Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andliga lifvet. Vi veta, att åsagudarne kommo till på det sättet,
att kon Ödhumbla (en prototyp för Groa, urkon) slickade de salta
stenarna. När Loke nu begär mera salt malet å qvarnen Grotte,
så är detta å de hedna gudarnes vägnar ett nödrop: »Salt, salt,
salt! För allt i verlden mera salt, här skall slickas!»
Vi hafva alltså funnit, att förevarande qväde inledes med en
antydning om de hedna gudarnes både uppkomst och undergång;
att det låter Fenja och Menja, som härstamma från jätteverlden,
först uppträda i stenåldern, derefter sälla sig till Midgårds folk,
enkannerligen göta folken; att det tecknar den gamla eller hedna
tidens odling och blomstring under Frode-friden, som uttryckligen
är förlagd till tiden för Kristi födelse; att det uppenbart förkunnar
den genom kristendomen väckta strid, som skall medföra den gamla
verldsordningens upplösning; och att det sålunda inom sin ram
omfattar hela den tid af utveckling, under hvilken den gamla
gudaläran var rådande. Det har alltså samma ram som Eddans
hela skaldeverk, hvars vändpunkt det är. Icke desto mindre yttrar
vår eddatolkare Gödecke: »Denna till Frodesägnen hörande
fornsång står i Eddan alldeles ensam och utan något samband med
de öfriga hjeltesångerna.»
Så olika kan man läsa och förstå eddadikternas innehåll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
