Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»I lofva’ att vara min fästemö,
Det skolen I hålla med ära;
Jag sviker eder ej på verldsens ö,
Det lofvar jag eder, min kära!»
Så följdes de öfver den höga bro,
Som Gud gaf dem till råda,
Der lofvade de hvarannan sin tro,
Och eder svuro de båda.
»Hören I, skön jungfru fin,
Och viljen I vara min kära,
Så tager jag eder till drottning min,
Och kronan skolen I bära.» —
»Hören I, Håkan, konungens son,
Det kan dock ej så gå;
Min tro har jag lofvat herr Axel from,
Den går jag aldrig ifrån.»
Om morgonen ganska bittidelig,
Som ottesången hade en ände,
Den ädle herre med fästemö sin
Han skulle till kyrkan lända.
Den herre han stiger till högan häst,
Han månde så hjertelig sucka;
Den jungfru följer i karmen dernäst,
Sin sorg hon månde inlycka.
Erkebiskopen mötte dem på den stad,
Med sölfslagen staf uti handen,
Med sina ordensbröder i rad,
Att skilja de kärleksbanden.
Fram trädde strax svartebroder Knut
Med slägtebok i händer,
Han las för dem den arftaflan ut,
Att Axel var Valborgs frände.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
