Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den arfvetafla de läste ut all,
Som munken gaf dem till råda;
Närsyskonebarn voro de uti val,
på mödernesidan båda.
De voro närsyskonebarn så god,
Af adeligt blod det bästa;
I fjerde led deras slägtskap stod;
Straxt skilde dem åt de prester.
Af jungfruns finger man gullringen tog,
Gullarmband af hennes hand;
Sin gåfva igen fick den riddare god,
Upplöst var kärlighetsband.
Han kastade guldet på altaret då,
Gaf det sankt Olof till ära,
Svor alla de dagar, han lefva må,
Han Valborgs vän ville vara.
Vred blef då Håkan, konungens son,
Allt under det silke röd:
»Efter du henne ej glömma kan,
Så är hon visst icke mö.»
Der svarade erkebiskop Erland,
Den visaste bland de klerker:
»Jag håller den för en oklok man,
Som ej känner kärleken starker».
»Med vatten utsläcker man elden stor,
Härtill den brinnande brand;
Men kärlighets brand långt öfvergår,
Den ingen man dämpa kan.»
»Solens hetta den brinner så starkt,
Att ingen den svalka kan;
Men älskogens brand är hårdare värk,
Den aldrig brytes, för sann!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
