Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stadsläkarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Av längtan till sin gamla hembygd bytte han efter några års
vistelse i huvudstaden befattning med provincialläkaren i
Västmanland, den i Västerås bosatte doktor Wolff.
Underligt kunde det därför synas, att han sedermera antog kallelse
till stadsfysikatet i Göteborg. Samma längtan till hembygden
drev honom dock att ännu en gång byta plats med en
västeråsläkare, doktor Mathias Gottlieb Schulz. Det förefaller som
man förr även bland de intellektuelle klasserna ofta var
bekajad med hemlängtan, stegrad till verklig nostalgi. Denna
sjukdom torde vara sällsynt nu för tiden. Saken är förklarlig.
Genom den isolation, som framkallades av de långa avstånden
och den försvårade samfärdseln, stegrades förr lätt den känsla
av främlingskap och övergivenhet, som så gerna nästlade sig
in i själens lönligaste gömslen och vrår.
Av Westmans hand finns bland Collegii akter en skrivelse,
dagtecknad Göteborg den 20 april 1766. Den utgör svar på
några frågor från Kungliga Collegium, men vittnar ej om
någon överdriven vördnad för adressaten. Härmed lämnas ett
kortare utdrag ur skrivelsen. — »Kunglig Collegium täckes av
mig fordra förteckning av det märkvärdigaste, som uti min
praxis förefallit — sådant har jag ej underlåtit att tid efter
annan vördsammast inberätta, kunnandes jag inte hellre nu
hava något annat att föredraga, ty vår febris endemica —
återvänder icke att plåga orten — men tillika så envis, att snart
inga råd bliva att finna. — Vid ämbetsförrättningar kan jag
icke klaga över annat hinder än det, som jag skulle tro trycker
hela riket i gemen. De fattigare kunna finna och rådföra mig
var dag, men den sjuke fattige synes räkna för samvetsverk
att på vinst och förlust våga den styver å apoteket, som hans
närmaste behöva till bröd och värme, vilken senare synes snart
bliva — något, som den fattige — icke kan göra sig hopp om, då
en famn ved under min tid stigit redan ifrån 6 till 20 daler s:mt.
Hur åter saken kan vara beskaffad i länet, lärer herr doktor
Nauclér (provincialmedikus) icke underlåta att berätta —
300 daler s:mt lön måtte icke tillåta att göra många resor till
allmogens tjänst, helst sedan all livsförnödenhet nu mera blivit
så dyr och skjutsen stegrad till 50 %. Vad ryktet om
provincialmedicisysslorna, såsom tillförde de ej allmogen någon nytta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
