Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur ett hospitals historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppbars för var tunna saltad sill, hit till Göteborg inkommen
eller härifrån utskeppad, ett öre s:mt, som skulle delas mellan
hospitalet och barnhuset. Denna summa uppgick till cirka
1500 daler årligen. Testamenten och gåvor kommo ehuru mera
sparsamt fortfarande hospitalet till del, särskilt att ihågkomma,
att Baron Schönlebens änkefru, Elisabet Agnes von
Alten-Bochum i sin livstid redan år 1710 till de fattige vid Hospitalet
donerat Hede säteri i Kinna socken och Örby gäll. Detta
innehades efter hennes död under förpantning av lieutenanten
Nils Örnevinge och sedermera av dennes hustru Ulrika
Magdalena född Gyllenhaal, och efter hennes död 1766 av
Välborne Capitainen Joh. Fredrik Björnberg som, »sedan
han såsom städja sextusen dal k:mt till hospitalet betalt, jämte
dess efterkommande eller rättsinnehavare i fyrtio års tid emot
räntans erläggande under arrende får besitta detta säteri».
Det blev skattlagt till 2½ lispund smör, 7 tunnor spannmål,
1/3 råg och 2/3 korn samt 4 lispund fläsk.
Trots gåvor, lotterier och alla andra lov- och prisvärda försök
att hålla uppe hospitalets finanser, var det dock bedrövligt
ställt med dessa, och värre blev det, ju längre det led fram mot
slutet av 1700-talet. Det var att leva för dagen.
Sysslomannen Grönvall beklagar sig i Januari 1794 i en skrivelse till
auditör Ekebom, som var en av hospitalsföreståndarne, att var
gång han råkade köpman Utmark och slaktare Norman, så
satte de illa åt honom om pengar. »Jag vet inga tillgångar om
inte herr auditören och rådmannen kunde förhjälpa mig till att
undfå de s. k. allmosorna, om några sådana äro insamlade, och
klingpengarne från svenska kyrkan». Det var för
sysslomannen att anlita krediten hos hökarne.
Den omnämnde Ekebom synes för övrigt tagit sitt
föreståndareskap på rama allvaret och sökte verkligen göra vad på
honom ankom att mildra eländet för de stackars hospitalshjonen.
Hör t. ex. vad han skriver den 14 Juni 1784 till länets hövding
och stiftets biskop, vilka båda hade säte och stämma i
direktionen. Det är en gripande skildring av hospitalets förfall och
den eländiga tillvaro, som hjonen därstädes fingo dragas med:
»Det är ej en enda gång», skriver han, »som jag å ämbetets
vägnar infinner mig i härvarande Kronohospital, att jag icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
