Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmänna hälsovården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skäligt att alldeles befria nattmannen från skyldigheten att
tillhandagå stadens bödel med hjälp; den senare åter
förständigades att förse sig med eget folk, »att man ej sättes i
förlägenhet, i fall någon misgerningsman här å orten dör eller någon
självspilling skall avsides bortföras och i jord grävas».
Märkvärdigt nog tycks det dock ha varit bödelns eller
mästermannens sak att genom sina betjänte infånga samt döda och i jord
nedgräva de hundar, som märktes vara sjuka eller med raseri
behäftade, »hvilka skulle med skinn och allo två alnar djupt i
jorden avsides från staden samt vägar och vatten nedgrävas».
Dylika påbud utkommo flera gånger under mitten av
1700-talet och tyda på att vattuskräck säkerligen yppat sig under
dessa tider. I juli år 1757 klagades särskilt över hundplågan i
staden. Stora hopar, till största delen herrelösa hundar, lupo
flocktals kring på vallar, gator och torg och höllo med förkärlek
till vid slaktarhuset. Deras tjut och gläfs störde nattron.
Under den rådande sommarhettan kunde lätt fall av
vattuskräck och raseri uppstå bland djuren, varigenom de kunde
komma att utgöra en stor fara för befolkningen och särskilt för
de små barnen, som kunde ådragas obotlig skada och
olägenhet. Domen över hundarne var därför obeveklig de skulle med
tjänliga medel infångas och dödas. Anmälde sig någon ägare,
måste han hålla hunden inlåst eller i band. Det blev, som
nämnt, bödelns sak att göra slut på den rådande hundfröjden,
avliva och därefter nedgräva de infångade bestarne. Man höll
tydligen strängt på distinktionerna. Det var nämligen endast
självdöda djurkadaver eller as, som termen lydde, vilka
nattmannen syntes vara skyldig att taga befattning med.
Längre fram på 60-talet klagades över att nattmännen togo
oskäligt betalt både för bortförande av djurkadavren och
hudarnes avdragande. Magistraten, som med missnöje förmärkt
detta, fann nödigt att den 13 oktober 1769 fastställa skälig
taxa, som publicerades, och bestämde, »det för en död häst, oxe
eller ko utförslen skall betalas med fem daler och hudens
avtagande två daler, för en hund utförseln med en daler och 16 öre
och hudens avtagande 24 öre, samt för en katt 24 öre och
hudens avtagande 12 öre, allt silvermynt, åliggande nattmannen
så snart han tillsagd varder, att genast kreaturen bortskaffa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
