Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tyst och sluten till sitt sätt, föll någon gång en
replik träffade den spiken som ett hammarslag.
— Ja, det är skamligt! sade Halvony med tanke
på Kröner.
— Jag har hört han skall ha det sämre än
någonsin, sade d:r Birger. De ha mycket fattigt
i hans hem.
— Vi måste hjälpa honom, menade Karin Gabel.
— Men vi ha ju ingenting, sade Vest förtviv*
lad. Vi ha ju själva intet mer än för dagen, det
är då för eländigt.
Valborg Jensen tog skålen med de blå vindru*
vorna i. Hon slog ut druvorna på den röda
sammetsduken. Sedan tog hon sitt guldarmband
och lade i skålen, höjde den upp i ljuset och
sade:
— Vi måste ge vad vi ha! och hennes ögon
strålade.
Alla jublade. Valborg gick först till värden.
— Du först!
Berg gick in i det vita rummet och kom igen
med en liten tavla inom en svart ram.
— Det här är en liten Klinger som jag fått
av honom själv. Den inbringar alltid en del
francs, när du säljer den. Det är det enda jag
har, ty den sista franc’en gick till vindruvorna,
du slog ut.
Valborg kom till skalden. Han ryckte en liten
tindrande tingest från sin urkedja. Det var ett
minne av hans mor. Klingande föll den mot
glaset.
Valborg Jensen gick härefter till en var av de
andra med skålen som gnistrade och glimmade
mot ljuset. Hon lät den vida ärmen falla, så att
den vita vackra armen blottades, där hon gick
med skålen höjd över deras huvuden. Det såg
- 119 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
