Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trögheten i det svenska folklynnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En egendomlig, okänd, stark, långsamt verkande makt, ödet
eller hvad namn den kunde få, styrer allting. Den var det,
som korsade de säkraste beräkningar af väderlek eller andra
omständigheter; den var det, som vid godt lynne kunde
försköna ett sorgset ögonblick med solsken, öppna utsikt till
lycka, sätta en gräns för plågorna. Allt efter som denna
tro uppvuxit på klippgrund, slättland eller en blandning af
båda, gaf den sinnelagets mjuka sidor hårdhet eller spänstighet,
gjorde den gråblå blicken hvass eller mildt urblekt. Men
åt allas sinnen gaf den liksom en dubbel botten, en öfre,
belägen nära ytan, och en annan djupare ned i hemligt
samband med det myckna, som aldrig kan fattas i ord.“
Svenskarnes tröghet har väckt främlingars uppmärksamhet,
och resenärer från skilda tider hafva omtalat den. En
sådan är den holländske publicisten Just van Effen, som
1719 reste i Sverige. Han skildrar först svenskarne, sådana
de första gången visade sig för honom. De voro alla åldriga
män, af hvilka den yngste tycktes vara omkring sextio år:
alla hade stora, hvita skägg, torr, men senig kropp, lifliga
ögon, tänder af bländande hvithet, gången fast, växten hög
och upprätt. Allt detta åtföljdes af ett allvarsamt utseende,
som ingaf honom djup vördnad för dem; man skulle hafva tagit
dem för en skara patriarker eller filosofer.
Det förvånade honom, att i det af kriget utarmade landet
gästgifveriernas kuskar voro antingen barn eller gubbar. Elfva
till tolf års gossar och flickor fullgjorde sitt åliggande med
raskhet och skicklighet. De gubbar, som varit soldater,
utmärkte sig genom ett vaket, lustigt och litet stolt väsende;
gingo utan krus på sin sak och gjorde sin skyldighet som
bra karlar. De vanliga bönderna hade däremot något mera
tafatt, ängsligt och dumt. Ett enda groft och uteslutande
intresse tycktes leda dem: deras stora syfte var att spara
sina krakar. När man bad dem gifva dessa en pisksmäll,
rörde de sig ej mera än stockar; detta var ett språk, som
de ej förstodo. För att röra dem, måste man tala till dem
i en dundrande ton och lyfta käppen öfver dem, som om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
