- Project Runeberg -  Framstående mäns tankar om svenskt folklynne /
33

(1905) [MARC] Author: Per Gustaf Lyth
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heidenstams Hans Alienus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fick se honom försjunken i djurisk sömn, slet han
rosorna ur kransen, och endast törnena voro kvar, och de
stungo hans hufvud, så att bloddropparna runno ned öfver
hans kinder. “Länge“, sade Kristus, “skall jag hålla min hand
öfver det jordiska, om det skall få styrka att bära sig själft.“

Under sitt jordelif satt Kristus en kväll framför en eld,
och hans skugga aftecknades på berghällen bakom honom.
Aposteln Johannes tecknade skuggans konturer med kol. När
sedan Kristus och hans apostlar gått sin väg, kommo många
människor och sökte gissa, hvem teckningen skulle föreställa.
Den ena gissade så, den andre så. Dit kom också en man
med ett mildt och vänligt ansikte, som påminde om ett barns.
Då han stod där och betraktade teckningen, sade han:
“Hvilken ädel panna! Hvilken ädel upphöjdhet i hela gestalten!
Ack, den som vore lik den där bilden! Men hvarför önska det
omöjliga?“ Då han stod där ödmjuk och tyst, var han så
påfallande lik teckningen, att alla veko tillbaka och hviskande
pekade på honom. Häpen och blyg aflägsnade han sig utan
att förstå, hvarför de sågo efter honom. Han liknade ej
Kristus, ty hvilken skulle kunna det? Han liknade endast
hans skugga, men utan att veta det.

Detta, att under lifvets kval böja sig tyst under den
Gamla Heligas hand och ödmjukt söka att likna Kristi skugga,
det är jordelifvets mål. Rosenkransad vandrar människan
upp på lifvets höjder, men rosorna falla af så småningom,
och endast de stingande törnena bli kvar. Den, som vinner
lifvets strid, han bär sin blomlösa, blodiga tömekrans så,
som Kristus bar sin. Lifvets uppgift är att lära sig
undergifvenhetens konst, konsten att dö — dö bort från allt, som
en gång fröjdade människan här på jorden. Lifvets gång
har författaren skildrat i följande ord: “Midt i spegeln sprang
den frustande strålen i höjden, liksom den nya människan
i den första kärlekens blomstermånad, ett ögonblick
speglande allt hvad lifvet har färgfullt och ljust, svingar sig upp
mot en solhimmels höjd, som aldrig kan nås, för att
sammanstörtande snart åter försvinna i den mull, ur hvilken hon
framgått.“

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 16:04:47 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfolklynne/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free