Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolfs dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drömmar om en evig fred och en aldrig svikande lycka. För oss
svenskar, som under långa månader kämpa med den kalla
vintern, är det så lätt att sjunka ned i andlig dvala, liksom
de strömmande floderna och hafvets böljor fängslas af frosten.
Men nu är isen bruten, och det har blåst en frisk vårfläkt
öfver vårt land. Känslor, som varit vaggade till sömns,
hafva vaknat upp till nytt lif, och åter klinga orden
fosterland och fosterlandskärlek på folkets läppar. De gamla stå
upp att fira sina fäders minnen, och jämte dem reser sig
ungdomen att under den högt svajande fanan i blått och
gult sjunga Luthers psalm: “Vår Gud är oss en väldig borg“,
och Gustaf Adolfs sista hälsning till sitt kämpande folk:
“Förfäras ej, du lilla hop!“
Om det svenska folket, lifvadt af denna nyvaknade
fosterlandskänsla, vill fira sitt fäderneslands minnen, så saknar det
sannerligen ej anledningar och tillfällen därtill. Vårt land
är de gamla kämpasagornas land; och äfven de yngre hjältesagorna
från Engelbrekts och Sturarnes och den förste Gustafs
dagar äro så storslagna, att ett yngre släkte dröjer
inför dem med blottadt hufvud. Men bland dessa stora minnen
är det ett, som från fordomtima blifvit särskildt hågkommet
af svenske män, och ännu i dag samlar det tusendens och
hundratusendens hjärtan omkring sig; det är Gustaf Adolfs
sista segerdag.
Det kan synas underligt, att de två konungar, som dött
en blodig död på slagfältet, framför andra blifvit svenska
folkets hjältar. Och dock är det en lätt begriplig sak. Trots
all olikhet för öfrigt hafva de ett drag gemensamt, ett drag
som ligger på djupet af det svenska lynnet. Såväl Gustaf
Adolf som Karl XII voro storslagna idealister. Utan att vara
blinda för den timliga verklighetens kraf satte de hjälteäran
högst af allt. Från njutningens lockelser blickade de upp
till plikten, som för dem lyste som en högtvandrande stjärna;
och när de en gång funnit sitt mål och den väg, som ledde
dit, gingo de oförskräckt, obekymrade, om död och faror
lurade på deras väg.
Det är därför ingen tillfällighet, att den konung, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
