- Project Runeberg -  Framstående mäns tankar om svenskt folklynne /
75

(1905) [MARC] Author: Per Gustaf Lyth
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolfs dag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

konungs plikt, det är en lagstiftande församlings skyldighet
att befria sitt folk från otillbörligt religiöst tvång och skydda
dem, som bekänna sitt hjärtas tro, från religiös förföljelse.

Det var denna stora framtidstanke, som förde Gustaf
Adolf öfver till Tyskland. Han gick för att värna sitt eget
folk för faror, som likt mörka åskmoln drogo sig samman
öfver dess hufvud; han gick för att skydda själsfränder och
kämpa för de förtrycktas sak. I tjugu långa år hade han
beredt sig för denna uppgift, och den en gång sjuttonårige
konungen hade i en hård skola utbildat sig till
protestantismens räddare.

När han steg upp på sin faders tron, var han yngre än
de äldste bland eder nu äro. Ej underligt då, om han med
fruktan och bäfvan fattade den spira, med hvilken han skulle
härska öfver ett genom partistrider splittradt och af mäktiga
fiender hotadt rike. Hans ställning var nästan förtviflad.
Men han hade lärt sig konsten att likt forntidens krigare kämpa
på knä bak skölden, kämpa på knä bakom den sköld, som
heter en orubblig tro på Gud och en fast tro på sin egen
kallelse. I hans öron genljödo alltjämt hans höge faders ord:
“ille faciet“, “han skall utföra mitt verk“, och detta ord gaf
honom kraft i striden och mod i farorna. Och när han, den
hårde faderns kärleksfulle son, med hänförelsens värme i
blick och röst vädjade till sitt af strider och pålagor tryckta
folk, då kunde ingen säga nej, när han bad; och när kanonerna
ljungade på stridens fält, då sade ingen nej, när han
själf ställde sig fram för faran, utan hans ord ryckte
härskarorna med sig, och den högtklingande stämman förde Sveas
kämpar fram till seger och framtidslycka. Och när han till
slut föll i sin sista strid, då hade han redan utpekat de vägar,
på hvilka hans folk skulle vandra i århundraden; och ännu
i dag förnimma vi hans röst: “där hafven I en väg till
räddning; följen den!“

Nu hafva mer än två och ett haft århundrade förflutit
efter den stores död, och Sveriges folk samlar sig för hvarje
år i större och större skaror kring den fallne hjältens minne.
Men det är icke för att dådlöst sola oss i förfädernas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 16:04:47 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfolklynne/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free