Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Sig Folkesons historia - 7. Sig Folkesons sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIG FOLKESONS SISTA ÅR
53
Sig Folkeson ville ieke taga emot deras skänker.
Han grät och bad att de skulle taga dem med sig
hem igen. Så illa vore det alls icke ställdt att
han behöfde taga de fattiges sista skärf. Han skulle
reda ut allt ändock, blott han finge tid. Han skulle
köpa igen de fattiges kvarn så snart, så snart. Han
bad dem för Guds skull att de icke så illa skulle
göra mot honom.
Men de hundo korna på gården och släppte
fåren och getterna i kättarna och satte in hönorna
i hönshusen och ville gå hem. Sin skänk ville ingen
taga tillbaka, och barnen kastade sina kvastar på
trappan där Sig Folkeson stod.
Då tackade Sig.
Men från den stunden var han som barn på
nytt. Alla tankarna voro borta, han jollrade och
lekte med sig själf som små barn leka, han blef
en liten och klen och spenslig gubbe, en skugga af
Sig Folkeson. Ingen mänska kunde se att det var en
man som förmått kämpa en stormkamp med lifvets
starka makter, en trotsare som lekt med ödet. Ett
klart, soligt skimmer låg öfver hans barnsliga drag.
Två år efteråt gick han till fäderna. —
Där var ingen utom de närmaste bjudna till
begrafningen. Dock kom folket objudet, flockvis, i
skaror, i båtlag öfver sjöarna. Så att det mer än
väl syntes hur älskad Sig Folkeson varit. Ja, gamle
gästgifvaren Brand kom, han som i lifvet aldrig
velat hälsa på Sig en gång, kom för att hedra den
store odlaren. Han ville bära vid kistan med, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
