Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Klockaren Vallenbäck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
FOLKET
bryggan öfver Klöfån, så att då tåget kom, hela
hopen föll i det grumliga vattnet. Det var också
han som natten till en söndag fick ut alla de gamla
kistorna ur kyrkhvalfven, de gamla munkarnas bläck
kistor, adelsmännens förvittrande sarkofager och alla
träkistorna som mest föllo i sönder, fick ut dem
alla och ställt dem på grafkullarna med uppskrufvade
lock, så att allt kyrkfolk om morgonen dödsförskräckt
flydde sin väg. Främst sprang prosten, veta de
gamla berätta. Värst var klockarn i unga dar med
sina upptåg och gyckelspel. På gamla dagar då
lederna började styfna och sinnet, det giada ung
domssinnet, gå i sorg, höll han sig helst vid tunnan
i gillesalarna. Mestadels satt han då grensle öfver
den med en vinbärsgren i hatten.
Hemma på klockargården förde han ett stormigt,
men gästfritt lif in i sena ålderdomen. Landsvägs
farande, kända såväl som främlingar, och kvad folk
i trakten som ville, voro alla välkomna gäster i Jacob
Vallenbäcks hem. Och nätterna igenom rullade
kägelkloten. Somt folk säger att kloten voro död
skallar och käglorna ben, stulna ur grafvana. Nät
terna fram hörde man också sång och lustigheter
ljuda. Sitt sädesvin bjöd han alltid i oxhorn och
urholkade hästhofvar, i benpipor eller dylikt Han var
en egen man, klockaren Vallenbäck!
När icke kägelkloten rullade, så var det alltid
dans i klockargården. Ingen hade sådan iur att få
spelmän till gillena som Vallenbäck, och ingen kunde
få samman flera danslystna än han. Ty hin var en
öfverdådig karl att kunna roa ungdomen. Så han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
