Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Ödman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖDMAN
91
samman: bror syster, son far, tjänare husbonde,
torparen bonden, klockaren prästen, prästen försam
lingen. Tacka ville kan djuren! Där var ingen
falskhet eller lögn eller svek, inga baksluga tankar,
men där var het strid och lustfullt arbete och en
sådan klar Guds glädje att det var underbart. Ack
hvad han älskade dem, djuren! Mänskorna ville
han hata som man hatar en giftig ört, den där
dödar och förpestar. Hade de inte, kanske, slagit
ihjäl orrungarna i den stora backen på Veka hem
man? Orrungarna som han gått och gett mat i
en hel månad, för att riktigt komma på god fot
med dem! Hade de icke röfvat fågelboet i Kulls
gärdsgård som han så pysslat om? Hade de inte
skjutit den gamla korpen i Klöfberget som han gått
och smilat mot i tre år, för att bli en smula bekant?
Å, hvad han hatade dem, de usla mänskorna!
Detta tänkte han där han satt djupt i skogen
och lekte med de små ungarna i harboet. Så de
hoppade och skuttade kring honom, så de lekte och
hade roligt! Han lärde dem sitta på två ben lik
som hundar och att hoppa armkrans som små katt
ungar. Han repade mossa som de fingo tumla i,
och små kiselstenar hade han med sig från sjö
stranden, hvilka blänkte och roade dem och som de
knaprade på så innerligt förtjusta. Han hade också
kålblad i fickorna åt dem och små sockerbitar som
de kifvades förskräckligt om. Hvad han själf hade
roligt! Han glömde mest allting, ända tills han
hörde prasslet i grenarna. Då förstod han att det
var harmamma som kom och han smög sig försik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
