Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Marit Vankelmod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIT VANKELMOD
I2 I
— Är det hela kärleken? Är kärlek igenting mer?
— Kanske. Hos några. Ty kärleken är också
en makt som slätar ut ojämnheterna på vägen, en
kraft som gör slitet till en jublande sång, en gud
som vandlar i rosor de törnen onda människor strö
på stigarna.
— Är då kärleken alls intet mer, Kerstin?
— Kanske. Hos några mycket, mycket få.
Kärleken är det stora modet, du kära. Det stora
modet, helgdagsmodet, Herren vår Guds mod, modet
som tvingar oss att kasta ära och tro, att lämna
far och mor, att trotsa hån och stenkastning, att
våga lif och själ för att nå den älskade och sluta
honom i sina armar, du Marit.
— Det är kärleken, ja, ja!
Lampan sken dunkelt och glöderna glödde.
Marit gick upp på sitt rum. Hon tog kappa
och hatt och smög bakvägen ut i kvällen.
Hon slog in på vägen till Stjärnarp. För att
komma fortare gick hon gångstigar genom skogen.
Hon kände icke att regnet slog henne i ansiktet,
att vinden slet i hennes hår, att buskar och tagg
växter refvo sönder hennes fina kläder, att törnen
rispade hennes kinder och panna blodiga. Hon för
skräcktes icke af ufvens skrik eller fladdermössens
vingslag. Ty inom henne sjöng det ideligen : Kär
leken är det stora modet, helgdagsmodet, Herran
vår Guds mod.
Sådan hon var slagen af regnet, klöst af vind
och törne, med håret i bruna drypande stripor, steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
